Jag kommer alltid att vara lite rädd.

Jag ville göra ett ”perfekt” avslut och samtidigt så önskade jag att allt bara var över.

Mitt mentala experiment fortsatte och var en framgång och samtidigt en mardröm. Experimentet hade tagit mig längre in i mitt gamla mörker än vad jag ville vara, ett mörker som innehöll ett överdrivet fokus på resultat och ett ständigt jämförande med allt och alla.
Jag hade frivilligt vandrat tillbaka in i det mörkret och tagit upp dess tankar, beteenden (hur jag gör saker) och känslor till ytan.
 

Hjärnspöken härjade vilt och de lurpassade på mig och dök upp i tid och otid. Den mentala trygghet som jag jobbat upp under en relativ kort tid av mitt liv skulle visa sig otillräcklig mot den största rädslan som jag burit med mig genom större delen av mitt liv.
Rädslan för att misslyckas!
Jag kallade mig numera mig för ”skills-coach” och där jag kommer ifrån så måste en ”lärare” vara perfekt och fulländad. Inga misstag var tillåtna.

Jag var tillbaka i ett överdrivet fokuserande på resultat och det skapade en gnagande känsla av otillräcklighet, nervositet och en rastlöshet.


Nyfiken på vad Isaberg skulle bjuda på för utmaningar och sträckor så lastade jag in Hawaii-hojen för att rulla ner mot sista tävlingshelgen för säsongen.

Cupvinsten säkrades under tävlingen i Falun och nu så skulle jag ”bara” köra ett ”ärovarv”. Det skulle visa sig vara lite mer än ”bara”…

Inga misstag, då blir vårt agerande ett ”undvikandebeteende”.
Kontrollbehovet i kombination med ett fokus på undvikande gör att vi ser ”fel” saker, vi spänner oss och allt blir så mycket jobbigare.
Det är mycket jobbigare att försöka ducka och undvika allt vi inte vill ha än att fokusera på det vi faktiskt vill ha eller vill göra.
 

Vi börjar helt enkelt göra allt för att undvika misstag och obehag.

Vilken typ av mål sätter vi när vi väljer att ha fokus på att undvika något?

Jo, vi sätter ett ”antimål”. Målet blir helt enkelt saker vi inte vill uppleva eller ha. Men det som vi faktiskt gör och som några av er vet men som vi alla glömmer emellanåt är ju faktiskt att vi talar om för hjärnan exakt vad den ska hålla koll på.
I detta fall så talar vi om vad det är vi vill undvika och det får oss att uppleva och se mer av just detta.

För mig låg fokuset på att undvika misslyckanden och leverera det perfekta avslutet, dvs pallplats i alla tävlingar.
Istället för att tala om för mig själv hur jag skulle göra för att skapa resultatet så hamnade mitt fokus på att undvika misstag och det var just vad jag ägnade mig åt under tävlingsdagen.
Jag såg mer träd och sten än någonsin tidigare. Blicken och hojen var på allt annat än just där jag skulle åka. Jag visste knappt vart jag var på väg… Dom flesta av er vet hur det känns när ni spänner varenda kroppsdel för att undvika ett misstag, spända muskler får oss att reagera långsamt och det känns som att det är någon annan som styr oss in i allt som vi bara vill undvika.

Rädslan för att misslyckas fick mig att slösa energi samtidigt som jag ”stod still” på sträckorna.

Foto: Juavess.com

Chanserna till lärdom haglade över mig sträcka efter sträcka men jag lyssnade på helt fel kanal och chanserna passerade en efter en utan att jag lät något sjunka in.
Fokuset låg utanför mig och på helt fel saker!
Jag lyckades faktiskt tillslut ”ducka” och stappla mig in i mål och för dagen räckte det till en fjärde plats.

Trots att jag var i ”mörkret” så hjälpte mina mentala färdigheter mig att leverera, även om det inte riktigt nådde ända fram.
Den mentala träningen som jag hade fokuserat på fram till SM fungerade verkligen.
Under sista halvan av säsongen så bjöd jag in en stor del av mina tidigare ”prestationsspöken”, jag fick verkligen känna på den baksida av tävlandet som jag tidigare kämpade så hårt med och emot.

Säsongen var äntligen avslutad och jag hade skapat mer än jag någonsin gjort tidigare.
Nu hade jag en större förståelse för vad det innebar att lyckas och ”misslyckas”, framför allt mentalt men även fysiskt.
Idag så har jag en annan bild av hur vi kan skapa en vinnare och det är enklare än vad dom flesta vågar tro.
Jag vet idag att jag kan leva med min rädsla för att misslyckas, jag kan hantera den och den hjälper mig. Rädslan hjälper mig att stanna upp.
Jag kan vara rädd och ändå göra det!


Viljan och mod tog denna ”talanglösa dalmas” till en totalseger i ESS 2019. Under den kanske mest utmanande säsongen någonsin, i alla fall vädermässigt. 

2020 står inför dörren och nya utmaningar finns på ritbordet.
Jag tackar er som läser och er enduro riders som finns med på resan.
Ni gjorde mitt 2019 till något alldeles extra!
God Jul och Gott Nytt År på er.

Ni får detta citat av mig i hjulklapp.
”Great things are done by a series of small things – That are brought together”
– Vincent van Gogh


 

ESS Falun was a dark ride!

Snön faller tungt utanför fönstret samtidigt som jag skriver om sista helgen i September.
Vi går tillbaka till ESS-tävlingen i Falun som för mig var en ”wild ride”. Men allt började nere i Vallåsen.

Nere i Halländska skogarna var ja ”ute och cyklade”. Där och då så var det min mentala förmåga som räddade dagen. Än en gång!

Det som störde mig i Vallåsen var inte bara det som inträffat veckan innan, utan det var också en krånglande gaffel och en bakdämpare som gav upp under första dagen. Trots alla dessa utmaningar så kunde jag anpassa mig till rådande förhållanden och hålla fokuset där det hörde hemma – på banan och min åkning.

Jag var desperat och tiden var knapp!!
Materialet behövde hjälpa mig och inte stjälpa. Det hade jag inte tid med!
Jag ville verkligen knyta ihop säcken och säkra totalsegern på hemmaplan.
Samtidigt så visste jag att Tommy var hetare och snabbare än någonsin.
Jag tappade fokuset!

I min desperation så började gamla beteende göra sig påminda. Jag blev mer och mer upptagen med mina ”problem”.

Allt kretsade runt olika lösningar kring det materiella.
Inom utförsåkning så ligger mycket av vårt självförtroende i att vi vet hur vår cykel skall reagera. Vet vi vad hojen klarar av och hur den kommer att kännas så växer självförtroendet. Speciellt viktigt när vi tävlar.

För mig så var det som att sitta på en ny cykel varje gång jag körde. Dagen efter service var gaffeln som en dröm! Men redan två dagar senare – not som much! Detta skavde inom mig och vetskapen om att vädret än en gång skulle göra det lite svårare för oss under tävlingsdagen tog mig ur balans.

Hemmabana och ändå så kändes det lite avigt och läskigare än vanligt. Detta tillsammans med ett splittrat fokus gjorde saken lite skakigare.
Jag ”borde” ju ha koll på läget!

Jag erkänner!
Dubbelhoppen på XCO banan. Teknikcoachen hade inte vågat hoppa hoppen innan tävlingen. Brorsans ständiga pikande gjorde inte saken lättare. Minnen från otaliga krascher hade satt sina spår i gubben. Skillnaden denna sommar var att jag hade gjort min ”läxa”. Jag hade klurat ut hur jag skulle träna mig och lära andra att hoppa. Men jag hade undvikit just dessa hopp, pinsamt… f..k it! Nu har jag erkänt!
Det var läskigare att skriva detta än att hoppa.

To fast for @Juvaness 😉

Hur kommer vi över något som skrämmer oss?

Säg det!
Säg det till någon. Säg vad du är rädd för. Låt rädslorna lämna mörkret inom dig.
Vill du sedan göra något åt din rädsla så gör då en plan för hur du kan ta dig mot målet.
Släpp sedan målet och ställ dig på ”startlinjen”. Utan stabil start så kommer osäkerheten.
Så, man up Johan! Du vet vad du behöver fokusera på!
Sagt och gjort. Fokusera på det som sätter ”you up for success”. Att lyckas på ditt sätt.
Träning, sträcka 1. Nu ska det göras! Jag droppar in vid starten och lite senare så sätter jag varje hopp precis som jag visualiserat. Lätt som en plätt.
Tänk vad lätt det är att ändra känslan!

Nya tankar – andra val / beteenden – andra känslor!


”Nu måste du göra det!!”
Sämst en femteplats och jag skulle vinna totalt. Men skulle jag ens komma i mål?!
Jag kämpade mig igenom tävlingen och jag ska villigt erkänna att den höll på att sluta vid mer än ett tillfälle. Jag hade tydligen siktet inställt på överlevnad och det var det jag gjorde.
It was a wild ride!!
Väl i mål så var jag mer missnöjd än någonsin och känslan som jag stod där med på parkeringen visade hela min kropp. Det var inte så här jag ville cykla på hemmaplan!

Första känslan efter målgång vara att inget fungerade och min åkning var kanske den sämsta någonsin!
Sakta började konkurrenterna droppa in och tydligen var det inte bara jag som hade haft en tuff dag på hojen.  

Det handlar om hur vi agerar på det som händer omkring oss.
Har vi ”fel” fokus, ett osynligt mål eller en oklar handlingsplan så reagerar vi bara som vi blivit lärda.
Jag var väldigt nervös inför tävlingen, det skapade ett flyktbeteende inom mig.

Under tävlingshelgen tog jag tillbaka kontrollen och vände en ”jag vill inte ens tävla”-känsla till en andra plats.
”Placeringen spelade ingen roll”, säger vi ibland. Men i detta fall så spelade det en större roll för mig än någonsin tidigare. Tidigare tävlingar hade mitt fokus varit riktad mot det som hjälper mig att skapa ett resultat, denna gång så fick jag verkligen kämpa mig till mitt resultat. Det är lättare att vinna med en tydlig plan.
Jag klarade mitt mål med helgen, men jag ville så mycket mer. Kanske var det där jag gick vilse.

En av mina utmaningar är att ”vara nöjd” i stunden.

Några av mina lärdomar och något som verkligen kommer att ta dig till nästa nivå.
– Fokusera på det du kan och har. Då har du något att luta dig mot när utmaningarna står på rad.
– Våga släppa ut dina rädslor med ord. Dina rädslor försvinner med vinden när du vågar uttrycka din rädsla/oro.
– Fokus på svagheter gör dig svagare. Fokus på styrkor gör dig starkare.
– Målet, planen och görandet tar dig dit du pekar. Var tydlig med var och hur du pekar.

Hatten av för Tommy som än en gång fick stå högst upp 🙂
Jag var en vinnare. Denna gång över mina spöken och drog en lättnadens suck.
Totalsegern i ESS 2019 var nu säkrad. Yeeh!
Nästa gång vi ses så kör jag ”ärevarv” på ESS Isaberg
Tack än en gång för att just du läste mitt inlägg.
Hoppas att det var någon mer där ute som blev sugen på att utmana sig själv.

Hade jag helt tappat det?!

Över 15h i bilen med mig själv för att cykla Enduro på en kulle i gränslandet mellan Halland och Skåne. Just denna gång så fanns det många anledningar till att inte ens åka på tävlingen.


Trots tvivel så
styrde jag än en
gång Cittran söderut.


Det som gjorde att vågskålen tippade över var att det var dags att fortsätta experimentet med mig själv och mitt vinnande arbetssätt.

Förra årets experiment inför SM i Gesunda var en riktig ögonöppnare. Där fick jag se hur snabbt vi kan ändra vårt mindset och jag började även se hur snabbt jag kunde förändra och förbättra min teknik genom ett annat sätt att träna.

Under en hel vinter med lärande och reflektion så vände jag upp och ner på allt hade gjort under de 30 dagarna. Jag plockade ut det som fungerade och justerade det som var viktigt. Ett arbete som hade gjort mig till en ”vinnare”. Ett vinnande sätt som stärkt min självkänsla på många sätt, inte bara inom cyklingen. Jag hade hittat ett fungerande sätt att gå från ”förlorare” till ”vinnare” på ett enklare sätt.

Första halvan av säsongen så hade jag följt mitt nya arbetssätt med stor framgång.
Efter SM så slog det mig att jag nog skulle kunna lära mig ännu mer om mig själv om jag slutade använda det vinnande arbetssättet och gick tillbaka till mitt gamla sätt att träna. Och det gamla sättet innebar mest ett enda långt tragglande på cykeln. Mååååånga långa träningstimmar, mycket ”görande” och alldeles för svårt och för snabbt. Jag skulle alltså frivilligt sluta använda ett sätt som funkat och börja använda ett som hade kostat mig väldigt mycket, både fysiskt och psykiskt!

Jösses!
Hade jag helt tappat förståndet?

Nej! Jag ville verkligen undersöka hur pass mycket bättre mitt nya arbetssätt var gentemot mitt gamla. Jag ville se vad de båda sätten att träna innebar för mig psykiskt och fysiskt. Det, mina vänner, visade sig vara mycket mer än en milsvid skillnad mellan de två sätten att träna!

Så från Vallåsen till Isaberg så skulle jag i princip göra tvärt emot det som jag visste funkade.
Tidigare så var resultatet och problemområden alltid i fokus. Det var dags att återvända till detta tankesättet, det var dags att sluta med de mentala övningarna och sluta med den typ av träning som hjälpt mig att vinna på extremt kort tid.
 

Jag hade under sommaren cyklat mycket mer sett till antal timmar än vad jag cyklade under våren. Cyklat utan fokus och utan direkt eftertanke. Jag jagade fart och flyt på det gamla sättet.
Sakta men säker så rullade jag tillbaka mot gamla invanda mönster och tankegångar. Min starka självkänsla överskuggades allt mer och mer av osäkerhet och hela tiden så dök tvivel upp.

10 000 timmar.
Alla timmar som vi gör i sadeln eller i andra former av träning hoppas vi skall leda oss i riktning mot resultatet. Ett resultat som skall leda oss mot vårt mål. Många gör vad som helst för att snabbare nå dessa 10 000 timmar som det enligt ”forskning” krävs för att vi skall tippa över till den magiska sida som verkligen skall förändra våra liv.
10 000 timmars-regeln är ett uttryck myntat av Malcom Gladwell baserat på Anders Ericssons forskning.
Det jag tänker är att vi nog har fått just tiden ur detta uttryck att fastna på hornhinnan i vår jakt på framgång.

Under mina timmar med reflektion så kommer jag hela tiden tillbaka till att det är medvetenheten i allt vi gör som skapar resultatet. Vi styr över vårt görande om vi är närvarande.
Slarvar du på träning så kommer du att slarva även på tävling, en del skärper sig när det gäller och andra har tur. Men det är ett undantag som jag tycker att du skall ta kontroll över istället för att bara hoppas att det händer. Att vänta på sin tur är som att spela på lotto.

När vi blir medvetna om våra styrkor och vår kompetens då växer vårt självförtroende och när vi ser att vi lyckas så växer också vår självkänsla. Vi blir bättre mentalt, tekniskt och fysiskt, allt hänger ihop och det ena kan aldrig utesluta det andra. Att ha en bra mental inställning, tillit till vår förmåga och automatiserade beteenden är mycket viktiga ingredienser som gör oss till bättre individer och atleter
 
Jag vill med det här inlägget faktiskt slå hål på myten kring 10 000 timmar och att det är det som gör oss ”duktiga” på vår sport. Det som gör oss ”duktiga” är bättre, smartare och effektivare träning, reflektion och ett helt annat sätt att ge oss själva feedback.

I vårt görande så pågår det hela tiden ett lärande och det spelar ingen roll om vi gör rätt eller fel, allt vi gör stannar kvar inom oss, bra eller dåligt. Hjärnan skiter i vilket, om det är bra eller dåligt i, du får ta skiten! Du får leva med dina skitbeteenden till den dagen då du vågar ifrågasätta och reflektera över ”vad och hur” du faktiskt gör.

Ett citat som fick mig att fundera i dessa banor.
”Practice does not make perfect – perfect pratice makes perfect”
– Vincent Lombardi 

Solen lyste som vanligt
när det var dags för prisutdelning.

Tack för att just du tar dig tid att läsa det jag skriver.
Nästa gång vi ses så kommer jag att dela med mig av vad ett ”lärande” eller problemsökande mindset skapar. Spökvarning!

PS.
En del av er tänker: ”Jag vill ju bara cykla och ha roligt!”, och en del: ”Jag vill bara ha ett resultat!”.
Genom att arbeta med ditt mindset så kommer du ha ännu roligare på vägen och det kommer även att bli lättare att skapa det resultat du vill ha. Tro mig!
 


 



 
 

Off season blues

Grejorna ligger kanske fortfarande otvättade och hojen är så långt ifrån ny som den kan vara efter kanske den skitigaste säsongen i ESS historia.
Men vi skiter i att tvätta just nu!
Just nu så längtar vi redan tillbaka till peppet, förberedelserna och adrenalinet. Vi längtar tillbaka till tjusningen att susa fram över stock och sten. Vi längtar efter känslan som bara finns utanför komfortzonen. Känslan som gör oss lite mer levande!
Vi längtar efter att vara med likasinnade…

Foto: juavess.com

En hel vinter innan vi får återförenas med en hel hop med sköna personer som älskar att cykla enduro.
Men innan nästa säsong så står vintern för dörren. Denna gång skall jag göra det som jag struntade i under hela förra vintern… kanske du tänker.

Du vill bli snabbare, starkare och ”bättre”
Frågan är: vad är det som tar just dig till nästa nivå?

Det finns många vägar och det finns många tips.
En del kommer att göra som vanligt, fast lite mer. De kommer att få det dom fått tidigare. Bara lite mer eller mindre.
En del kommer att gå ”all in” i något vinnande koncept. Konceptet funkar men det var inte det dom sökte.

Andra kommer att köpa en ny hoj och det är just vad som kan vara den enklaste lösningen för vissa:-)
Alla metoder kommer att funka bara du har tålamod och tillräckligt med tid och pengar.

Foto: Eget

Oavsett vad och hur du tänker göra under din vintersäsong så kan dessa frågor hjälpa dig att finna klarhet.

– Vad behöver du?
– Varför vill du ha det?
– Vad är det som är viktigast just nu?
 

Tillsammans med svaren så kan vi påbörja en plan.
Du kommer att göra bättre och klokare val och beslut på din väg mot dina mål om du har svaren på dessa frågor med dig.
Att sedan ta hjälp av någon som hjälper dig att hitta dina styrkor, dina positiva egenskaper kommer att skapa ännu mera klarhet.
Vi har lätt för att lägga krutet på kroppen (eller en ny cykel) i jakten på ”framgång” och inte alls tänka på att det är i knoppen allt börjar och faktiskt fortsätter.

Jag gillar detta citat:
”It´s not about what we give or get.
It´s about who we become”

Jag kommer under vintern att dela med mig ännu mer av min ”story”.
Hur gick jag från en rädd stigcyklist till en totalvinnare i Svenska endurocupen på mindre än ett år.
Häng med det blir en resa om fysik, teknik och mindset.
Låt oss krydda våra fikaturer och träningspass med något som tar oss dit vi vill.
Vi kan alla bli mer än vad vi är om vi vill det tillräckligt mycket.
 

Gesunda reflektion

Jag klev in på Cykelcentrum.
Snackade lite med Jonas och han frågade om jag var nöjd med årets resultat i SM.
Förvirrad och som ett stort frågetecken. Nöjd?!
Är du nöjd med fjärdeplatsen? Sa Jonas.
Blev jag fyra?
Och där vaknade jag med ett ryck!
Puh! Det var bara en dröm.

En del av vår hjärna försöker hela tiden förutse vad vi vill och kommunicerar även med oss i drömmar. I mitt undermedvetna så pågick något som jag nog hade anat och säkert mött men ändå inte riktigt lagt märke till.
Något ville få mig att vara nöjd med en sämre placering än vad jag siktade efter för att det skulle vara enklare.
Hjärnan försöker hela tiden gå tillbaka till ett bekvämt default mode, ett automatiserat läge, där den ödslar minimalt med energi.
Jag har på väldigt kort tid gått från att vara en förlorare till att vara en vinnare och min hjärna har inte riktigt hängt med i den snabba utvecklingen.

Jag behöver gå
tillbaka ett år.

Jag satsade allt på ett kort!
Under mitt 30 dagars experiment skulle jag göra allt för att nå en pallplats i SM och när jag säger: ”satsa allt på ett kort” så gjorde jag verkligen mer än allt jag kunde. Jag experimenterade med flera alternativa metoder.
Ni som vet, ni vet att det fungerade och några av er vet att det kostade mig otroligt mycket. Under 30 dagar så sprang jag fram och tillbaka på en skör lina över ett välkänt helvete.
Jag gjorde allt jag visste och sedan lite mer…jag kämpade mig till en bronsmedalj.


Efter tävlingen var frågorna fler än någonsin och jag kände mig verkligen osäker på om jag överhuvudtaget ville fortsätta tävla.
Osäker på om jag verkligen ville fortsätta att balansera över denna mörka avgrund som tagit så många år av mitt liv.
”Fokusera på det som fungerade under de 30 dagarna!” påminde min kloka fru mig om och ur det som fungerade så växte något helt annat fram.
Ja just det, jag kan göra annorlunda!
Jag kan utmana min och alla andras tro på vad som är rätt eller fel och jag kan använda mig av all den erfarenhet som jag fått genom livet i mitt sökande efter någon form av bekräftelse.
Rätt eller fel det vet vi aldrig!

Runt omkring mig så ser jag fartblinda cyklister, cyklister som kör för fort och cyklister som är så långt efter i jakten på målet så att dom tror att de ligger steget före. Cyklister som slösar energi under ändlösa träningspass eller i jakten på perfektion.
Överdriven träning och förstelnade övertygelser gjorde mig fartblind och jag var farligt nära avgrunden än en gång.

Hur mycket behöver vi satsa för att uppnå våra mål?
Vad är vi beredda att göra? Vågar vi vara den som bryter mot normer och gamla ”sanningar”?

Som jag ser det idag så satsar vi alldeles för mycket mot något som vi inte ens vet hur det ser ut.
Sällan vet vi vad vi vill och varför vi vill det.
Vi jagar en känsla, en flyktig känsla som är hal som en inoljad gås.
Under de 30 dagarna mot förra årets tävling så gjorde jag som jag alltid gjort: jag tränade hårt, mycket och jag körde alldeles för fort. Räddningen var den medvetna mentala träning och under årets säsong så har jag skapat en metod som gjort det enklare att vinna än att förlora, som även Björn Ferry säger i sin bok.

Genom reflektion och nyfiket utforskande så insåg jag att jag var tvungen att droppa gamla vanor och mina fasta övertygelser.

Vågar vi inte göra annorlunda, gör vi som alla andra inom sporten, då får vi också samma resultat som dom flesta.

Du gör som alla andra och satsar lite mer, hoppas och väntar på att turen skall ge dig det som du knappt vågar säga högt.
Vinnare satsar lite mer, tänker och tror vi, och lägger i en tyngre växel tills vi vinglar i diket, förvirrade, frustrerade och kanske slutkörda. Många blir kvar där i diket.
Det finns en annan väg. Du vet det!
Frågan är: vad väljer du?

”Skulle inte det här vara en race rapport från Gesunda?” undrar du kanske. Jo, och på ett sätt är det det.

Jag delar med mig av den viktigaste insikten från just den tävlingen.
Och det är:  Vi lär oss när vi vågar bromsar in och medvetet och nyfiket vågar utforska oss själva och vår egen sanning eller det vi faktiskt gör.

SM medalj nr 2

Så länge som jag lär mig något nytt så är jag alltid en vinnare och om vi lär någon annan något samtidigt så är vinsten ännu större!
Tävlingsdagen får jag återkomma till…om det ens blir intressant.
Jag behövde få ur mig detta först:-)

Jag vill verkligen tacka alla mina medtävlande, Gesundatemä, ESS och Henke för en grym tävling.
Ett speciellt tack vill jag även rikta till Peter. Du vet varför 😉


 
 
 

ESS Östersund

Ett år har gått sedan jag för första gången stod på toppen av Östberget för att starta min allra första endurotävling. Nu var jag tillbaka på samma plats och det är en helt annan ”gubbe” som står där och blickar ut över Jämtlandsfjällen och gör sig redo för att droppa in på sträcka 1.

Några av deltagarna vid tävlingen i Östersund skulle nog säga att man behöver vara modig för att våga kasta sig ner för Österbergets branter.

Förra året var jag rädd på riktigt!
Idag är jag mycket modigare!
Men inte på det sättet som du kanske tror…
Idag så vågar jag misslyckas, vara nybörjare och jag vågar säga att jag vill vinna!
Något som jag aldrig tidigare vågat.

Ni som följt mig vet att jag har stått på pallen i de två första tävlingarna under 2019.
När jag denna gång styrde Cittran norrut mot Jämtland var det som totalledare i endurocupen. Skulle gubben palla för trycket och förväntningarna? Vänta nu! Vems förväntningar pratar han om?

Förväntningar, föreställningar och jämförelse är våra absolut största fiender när det kommer till att skapa de resultat vi vill ha!
Dessa ”fiender” kommer att göra det otroligt svårt för dig att lyckas, jag lovar!

Jag har hittat ett sätt och jag har tränat mitt mindset för att klara av dessa ”fiender”. Det är en stor del av min förändring och en stor del av min framgång.

Jag hade bestämt mig för att testa en ny däckkombination den här helgen. Smart eller inte? Det skulle visa sig.
På vägen upp under fredagen så stannade jag till i Gesunda för att testa de nya grejorna och vad händer där?
Jo, jag kör omkull i ett av de snabbaste partierna i Magic Carpet. Fuck!
Bakhjulet bara släppte! Skönt att jag hade höftskydd och armbågsskydd för det hade nog smakat värre utan dessa.
Men vad var det som hände?
Jag skulle ha undersökt vad det var som verkligen hände, för nu började mitt undermedvetna noja om att jag hade valt fel bakdäck.

Bild på mig från sträcka 4 innan ”regn smockan” slog till 🙂

Det positiva och det vi lärt oss som vi tar med oss från vårt görande är det som verkligen bygger trygghet och självförtroende. Det är det jag skriver upp i min ”Vinnarbok”.

Fredag kväll
Det var något som skavde inom mig. Något surrade och jag var nervös.
Vad var det och hur skulle jag hantera det?

Jag brottades med olika omedvetna och begränsande tankar och denna gång så provade jag mental omkoppling. Med hjälp av min käre bror och eget arbete så var tankarna och det som oroade borta. Kanske skulle det även ha funkat med ett annat bakdäck. Who know´s :-).

Som vanligt så lovade prognosen regn på tävlingsdagen och träningen skulle vara en solskenshistoria.
Shit, Östberget är brant! Banorna går mycket på skrå och rötterna ligger i fel riktning. Inga konstigheter när det är torrt, men i regn!
Hade jag en setup som skulle funka?
Låt oss testa banorna först…

Träningsdagen
Som vanligt så körde jag igenom sträckorna en efter en så rent som möjligt utan stopp. 
Rond 2? Ja jag körde faktiskt sträckorna två gånger till skillnad från de första tävlingarna där jag bara körde sträckorna en gång. Bättre eller sämre? Jag har en teori om hur detta kan vara till både fördel och nackdel, men mer om det i ett annat inlägg.

Banbyggarna hade gjort ett grymt jobb med att skapa nya kombinationer och förbättringar på sträckorna. De var sjukt roliga och grymt utmanande!

234 Johan Norquist ormar sig ner för sträcka 1

Tävlingsdagen
Började lite tidigare än vanligt då jag fick lov att åka tidigt för att inhandla tutti frutti samt besöka tävlingskansliet för att dubbelkolla mitt chipnummer än en gång.
Med rätt chipnummer och tutti frutti i fickorna så rullade vi iväg från Surfbukten.
Planen var glasklar, jag ville hinna köra sträcka 4 innan regnet. Samma tanke hade även en av min konkurrenter – Fredrik Zander. Fredrik och jag satte iväg i ett högre tempo än övriga. Skulle detta bära eller brista?
Tja, det skulle visa sig. När jag rundade ”krönet” på väg mot starten av sträcka 1 såg vi regnet över Oviksfjällen och det var bara en tidsfråga innan det var över oss.

Banorna på Östberget är väldigt svängiga så det gäller att snabbt komma in rytmen, något som jag har haft svårt att göra speciellt på första sträckan. Jag har ändrat lite på mina förberedelser och de verkade funka, jag upplevde åket som lite ”stökigt” även om underlaget var jämt och fint, trots min upplevelse så gjorde jag en riktigt bar första sträcka.
Mot nästa sträcka.

På transporten upp mot sträcka 3 så skulle vi släpa hojarna upp i Gustavbergsbackens brant och det var en lite jobbigare historia, inom mig så tänkte jag att nu har jag chansen att få ett försprång emot Fredrik…vid starten träffade jag en bekant och jag fick gå före kön i starten. Med tjejerna efter mig så kommer jag att få ett fritt åk och Fredrik skulle med största sannolikhet bli hindrad av någon av dem.
Men den ”nya gubben” jobbar idag lite annorlunda och jag bjöd in Fredrik i matchen genom att låta honom åka efter mig. Detta race skulle avgöras man mot man;-). Det är allt för många på tävlingar som missunnar andra medvetet och omedvetet och det kostar mer än det smakar.

Sträcka 5
Här mötte vi regnet. Vid sista svängen gjorde jag min första vurpa för säsongen.
Från platsen där jag låg på rygg i lervällingen till målet var det bara några meter. Påhejad av Freddan så sprang jag över mållinjen.

Sträcka 6
Den sträcka som dom flesta fasade över. Brant, stenig och så den beryktade ”rotmattan”. Sträckan skulle visa sig vara en utmaning och vurporna var många. Men det var nog inte branten som var värst utan de sista off camber-svängarna på slät blöt jord som skulle visa sig vara mycket svårare än vad dom flesta förväntat sig.

150 Greg Anderson styr ner i branten på sträcka 6

Stabilt tar jag mig igenom den beryktade sträckan, utan större misstag, även om det på vissa ställen var några close calls och lite one fot out!

Sträcka 7
Om vi visste det vi inte visste om denna sträcka så skulle nog de flesta varit lite mer sammanbitna i startkön…
Nu var stämningen på topp trots att regnet vräkte ner.
Denna sträcka hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning. Mina fokuspunkter visade sig var de rätta och äntligen kändes det som jag körde med större självförtroende och jag vågade trycka fast hojen där jag ville.
Det självförtroende skulle jag verkligen behöva bara 100 meter senare Med knappt styrfart rullade jag upp över krönet. Det var bara några meter kvar av tävlingen men bakom krönet så upplevdes åkningen som om det gick i slowmotion.  

På baksidan av krönet så väntade en överraskning deluxe!
Underlaget påminde om smält choklad och geggan kletade igen allt!
Hojen skenade ner för branten mot en 90 graders sväng och jag såg för en millisekund hur jag träffade den lilla planka som fanns som stöd för jorden och hur jag fortsatte flygandes över styret ner i ravinen.


Sträckorna hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning.

I sista sekunden
För att undvika min hjärnas värsta senario så tittade jag snabbt åt vänster och kroppen följde efter. Puuh!
Jag ormade mig ner för banan som gick vidare genom något som mest påminde om en tät djungel under regnperioden.
Sista hindret för dagen skulle vara en djup ravin med ett step up-hopp. Nerför branten och väl i botten så var känslan i bakvagnen att bakhjulet var på väg att ramla av!

Till publikens jubel och mitt eget så lyckas jag hålla ihop allt ända över hoppet och till sista svängen där jag tar det säkra för det osäkra och använder båda fötterna som stödhjul för att ta mig ända in över mållinjen.
Väl i mål så var vi alla otroligt uppspelta över vad vi just hade upplevt. Vi var täckta av gegga och däcken såg ut att vara täckta av smälta chokladkakor!

Senare såg vi klipp på Insta som visade hur åkare föll som furor i sista ravinen och hur de åkte kana i geggan både med och utan cykel.

Jag lämnade in mina chip och åkte till bilen för att försöka få av kläderna som satt som gladpack på kroppen.
Det enda som hägrade nu var mat och en kaffe på konditoriet Tages.

Åtminstone en nöjd ”gubbe”

Resultatet
Shit! Jag gjorde det igen!
Än en gång så fungerade min metod och min plan. Det är ingen slump längre.
Det finns alltså ett sätt att skapa det resultat vi vill ha.
Ett sätt som skapar trygghet, självförtroende och exakt det vi vill ha!

Hej då lotteri, nervositet och Östersund för denna gång.
Det går bra nu!
Med skön musik i lurarna och solsken vid horisonten styrde jag Cittran mot Dalarna.
SM i Gesunda nästa tävling på tur, hoppas att vi ses då!

ESS Sölvesborg

Häng med på endurotävling på Ryssberget.

Under de stora bokträdens gröna grenar och i den regnfyllda myllan fick jag gräva djupt inom mig själv både fysiskt och mentalt. Det jag fann tog mig till nya höjder och samtidigt lämnade jag kvar några ”spöken” åt mufflonfåren.

I Borlänge var det 25 grader och strålande solsken, 7 timmar senare och framme i Sölvesborg klev jag ut i 10 grader och ösregn!
Göteborgsväder även i Blekinge. Tjoho! Mina luftrör jublade, men hade jag önskat för mycket även denna gång?
Under natten till lördagen så smattrade regnet hårt mot taket i min lilla pärtstuga på campingen vid Valjeviken.


Ny tävling, ny hoj.
Tillsammans med mig i cittran så hade jag med mig ”hawaii hojen” och vi tog sikte mot Sölvesborg.

Träningsdag
Framme vid TC så försökte jag hitta någon som jag kunde rulla runt banan tillsammans med, tillslut så hittade jag Simon, Pontus och Hannes.
Tillsammans så rullade vi in i dimman.

Min plan för träningen vara att starta vid samma tid som jag skulle tävla dagen efter och sedan köra alla sträckorna i ett svep. Så tävlingslikt som möjligt fast i en lägre ansträngningsnivå.
Just det där sista sket sig ganska ordentligt!
Nog hade jag räknat med att det skulle vara ett utmanande underlag, men värmen, luftfuktigheten och den sugande terrängen sög musten ur mig totalt!
Ett varv på banan och jag var helt slut!!

Skulle jag få betala ett högt pris för vinterns strategi och träningsplan?
En plan som innefattade 90% styrketräning och bara 10% cykling, alltså nästan ingen konditionsträning.
Göteborgstävlingen var ingen ansträngning jämfört med denna.


Det var svårt att hålla en lagom ansträngnings-
nivå i det tröga underlaget.

Shit, hur skulle jag orka ett varv i tävlingsfart imorgon?
Hur kom det sig att jag blev så trött?
Det visade sig när jag laddade ner dagen pass till Strava att jag hade kört lite för fort på vissa sträckor, tom fortare än jag gjorde på tävlingsdagen. Det hade varit svårt att hålla en lagom nivå i det tröga underlaget.

I den fuktiga miljön så hade jag svettats otroligt mycket, men inte druckit tillräckligt med vatten. Frossan senare på kvällen visade tillsammans med den orangegula färgen… att jag var kraftigt uttorkad.
Skulle jag verkligen orka hålla fokuset under hela tävlingen? Fokuset skulle verkligen behövas då denna bana för det första var mycket svårare att memorera än den i Gbg och med ett otroligt krävande underlag skulle vi åkare få bekänna färg.

Tävlingsdag.
Nu var det fokus på det jag kunde påverka, uppgifter för dagen och att göra val…oavsett känslan.
Normalt så använder jag höftskydd och safety jacket när jag tävlar men i denna fuktiga värme så förstod jag att jag skulle behöva skippa dessa skydd, för att hålla nere värmen. ”Nakencykling” i en halkig terräng betydde mera mentala utmaningar. Skulle jag våga ”fjöla av” tillräckligt i halkan?
Exakt hur halkigt det var på sträckorna skulle jag bli varse…
Utmaningarna för min del borde ha stannat där…men icke!
Jag hade även en ny cykel inför tävlingen! I Gbg så skämtade jag och sa att mitt material hindrade min potential:-). Så när Cykelcentrum lånade ut en Trek Slash så nappade jag, mer om den hojen i ett eget inlägg.

Med tuttifrutti i fickan så rullade jag iväg mot sträcka ett.
En sträcka som var riktigt svår att memorera och jag hade bara en fokuspunkt och det var sista hoppet över diket.
Det skulle visa sig bli en riktig reality check!
Leran hade torkat och nu var den över allt. Det gjorde stenar och rötter mycket halare och spåren på vissa sträckor hade kunnat platsa i novemberkåsan.
Men redan efter 100 m så var det nästan slut då jag var på väg över styret! Jag var all over the bike och place Lite peppande ord från publiken och ”sjuttioelva” misstag senare och jag lyckades ta mig i mål utan marksyning!


Allt handlar om att hitta den nivå där du levererar din bästa förmåga under rådande förhållanden.


Men tusan vad när ögat det var och det skulle fortsätta under resten av sträckorna.
Upp med blicken och fokus på min plan.
Jag fortsatte att gyttjebrotta mig nerför sträckorna all over the bike.
Inför tredje sträckan så stötte jag på Henrik från Bollnäs och tillsammans med honom på transportsträckorna så blev det mycket roligare! Vi käkade tuttifrutti och skämtade loss med andra tävlande, stämningen var på topp!

Min mentala plan var vattentät och jag prickade alla de avgörande partierna som jag memorerat på bästa sätt och jag kände mig allt bättre och bättre fysiskt.
Sträcka 6 innehöll en backe som de flesta fasade inför och på träningen så var det krypfart för mig över toppen. Inför sträckan så flyttade jag mitt fokus till det roliga partiet efter uppförsbacken och denna gång så var jag rejält mycket snabbare över krönet.

Helt plötsligt så började jag verkligen uppskatta den styrka som min vinterträning gett mig. Det verkade som om den tillsammans med mitt ”det ska räcka hela vägen”- tänk skulle ge mig en hyfsad placering i gyttjebrottningens masterklass.

Vid målgången så ropar Henke att jag var 4 totalt!
Jösses! Hur långt skulle min tid räcka??

I solen på gräsmattan tillsammans med finkaffe, kall öl, chokladbollar och mera tuttifrutti så väntade vi in resten av de tävlande. Lite nervöst så spanade vi in resultaten vart efter de prickades av.
 

För mig så skulle visa sig räcka hela vägen till en 1:a plats!
Min förmåga att planera tävlingen och att lita på planen och min förmåga hade än en gång skapat ett resultat långt över mina förväntningarna.
Det var många som hade en tuffare dag på hojen. Punkteringar stoppade vissa och höga förväntningar ställde sig i vägen för andra.
Nästa tävling så blir det ny mentala utmaningar då jag kommer till Östersund som totalledare i masterklassen.

Delad glädje är dubbel glädje!

Tack till arrangörer och funktionärer för en toppendag i underbar miljö!
See ya later!
 
Ett sista citat som kom till mig på vägen hem:
”Life´s gonna hit you hard in a way you never can predict – prepare for it and you will raise to the occasion”.
Det är bara du och din fantasi som sätter gränsen!

ESS Göteborg ”Glennduro”

”30 dagar mot SM i enduro 2018”
Hösten 2018 så fick jag verkligen ett kvitto på hur mental träning kan höja våra prestationer till oanade höjder, med fokus på mindfulness- och mindsetträning så skapade jag ett för mig overkligt resultat.

Under mina förberedelser inför tävlingen så tränade jag mig själv i hur jag tänkte kring mig själv och mitt cyklande, hur jag kunde hantera med- och motgångar. Jag tränade mig i medveten närvaro vilket gjorde mig mycket, mycket mer fokuserad på exakt vad det var jag gjorde och vad som skedde under min träning.

Jag lärde mig att sakta ner träningen, att jobba med precision och iaktta mig själv så att jag kunde ändra på exakt de saker som behövde finjusteras i min träning. Det gjorde också att jag kunde göra ett extremt effektivt träningsupplägg där jag lät bli att bränna energi på sådant som jag faktiskt redan hade tillräcklig kapacitet för.

Nästa steg i min egen utveckling var att utmana mig själv ännu mer mentalt. Nu var det dags att se om jag kunde minimera min träning av banorna till ett enda åk under tävlingshelgen. Skulle jag hitta allt om jag saktade ner, tränade mindre och med precision?
 

Nu får ni följa med till Götet på första enduroracet för säsongen.

Pollensäsongen pågår som allra mest och jag lider som många andra av att luften är full med ”skräp”.
Jag har med åren lärt mig att minska ner på träningen och ansträngningen under denna del av säsongen.
Då passade det alldeles utmärkt att prova en helt annan strategi under en tävlingshelg.

Jag hade aldrig tidigare cyklat i Göteborgsterrängen så jag bestämde mig för att redan på fredagen rulla runt lite i området för att få lite feeling för platsen (Lackarebäck i Mölndal).
Solen gassade och värmen var tryckande. Luften var tjock av damm och annat ”skräp”.
Mina luftrör svullnade igen och benen kändes som om dom hade somnat…

Jag var nog den enda som verkligen såg fram emot helgens utlovade regntunga prognos…
Men kanske hade jag önskat för mycket!
Jag önskade regn på banor i en terräng som var utmanande även i torrt underlag.

Hade jag tagit mig vatten över huvudet på alla sätt?!

Peppad av höstens framgångar så hade ny planer växt fram under vintern. Nu var det dags att utmana mig själv ytterligare och samtidigt samla in nya erfarenheter.

Tre tävlingar totalt inom enduro hade jag hunnit med och jag hade lärt mig mer om mig själv och om cykling än under mina 30 år bakom styret, det är enklare att bli snabb om man är smartare.
Träna på att tävla, det var helgens mål.

Planen var glasklar och mina uppgifter var görbara och enkla. Kanske var de för enkla?!

Men vet ni vad? Det kan man aldrig veta på förhand…och jag var beredd att testa.

Planen var att göra tvärt om mot vad jag brukar göra… jag brukar träna i för hög fart och det brukar bli alldeles för många träningsåk.
Denna gång skulle jag köra igenom alla sträckor långsammare och mer noggrant än jag tidigare gjort.

Med ett skönt flyt så gled jag igenom branter, dropp och ”rockgardens” i ett för mig lagom tempo.

En och en halv timme senare så hade jag kört igenom alla sträckorna. Väl tillbaka i bilen så laddade jag över filmerna från sträckorna och över en kopp kaffe och några chokladbollar så var det dags för filmtajm.
Under tiden så drog regnet in och oron bland deltagarna växte. Jag hörde diskussioner till höger och vänster som handlade om utmanande hinder, rädslor och däckval mm. För att slippa lyssna så stoppade jag lite mer peppande musik i öronen och fortsatte att memorera banorna.

I takt med att regnet ökade så rullade fler och fler ut för att ”känna” på underlaget en gång till…
Var det så halt som alla sa eller?
Själv så finjusterade jag hojen och chillade på parkeringen tillsammans med alla andra sköna enduroåkare.

Söndag morgon och vindrutetorkarna fick jobba på vägen mot förarmötet.
Skulle planen funka?
Jag hade ju bara tränat på snustorra sträckor och nu var det allt annat än torrt.
Efter en lång morgon var väntan över och det var dags att svida om. Lite osäker på klädseln var jag men det slutade med att jag körde i shorts och kortärmat. Andra hade regnjacka och byxor…
Det visade sig ganska snabbt att vissa var tvungna att ta av sig sina ”chipspåsar”.
 

På väg upp till start så var det många som var det många som pratade om över hur halt och jävligt det var på sträcka ett! Normalt så hade jag freakat ur och blivit sjukt nervös över att jag inte ens hade cyklat sträckorna i blött tillstånd.
Men jag litade på min setup och jag hade ju en plan.
Min fokuspunkt var att titta där jag ville åka och hålla mig till min ”mentala bild”. Under dessa extrema förhållanden så gäller det att våga lita på till sin egen förmåga samt göra det som du kan.

Efter tre sträckor så hade jag klarat uppgiften galant! Det värsta var att försöka hantera adrenalinpåslaget efter målgången på sträckorna. För närmre att vurpa utan att vurpa har jag aldrig varit och jag är helt säker på att jag aldrig kommer vara det heller! Jag fick otroligt stöd från publiken! Det var publikfrieri på högsta nivå.

Efter femte sträckan hade jag fortfarande lyckats hålla mig på hjulen. Nu var det dom två sträckorna kvar som det snackades mest om, Dödsbranten på sträcka 6 och rock graveyards på sträcka 7 låg nu framför mig.

Samtidigt på vägen upp till start på sträcka 6 så växte känslan av att detta kanske skulle räcka till ett riktigt bra resultat. Min mindfulnessträning har hjälpt mig att släppa tankarna, och jag tog tillbaka fokuset på banan. Fokus på det som jag kunde göra skapade ett större självförtroende.
Vid starten så möttes jag av cigarettrök!
Skogen var fylld med danskar…och för vissa så var röksuget starkt och längtan efter en kall öl större än cykelsuget.

Sträcka 6 hade en enligt vissa en livsfarlig brant, Jag lyckades sladda ner för själva dödsbranten och nästa fokus var att göra en klockren utgång genom en hal och utmanade kurva som ledde oss ut på tramppartiet.
 

Foto: Jimmy Berthag

Men skulle jag våga hålla linjen som jag hade sett ut på träningen?
Jag vågade och jag fick med mig bra med fart upp i backen.

”Yes!” tänkte jag samtidigt som blysmaken ökade i munnen, men ”It anin´t over until the fat lady sings!”.

Och det skulle visa sig att det var jag som skulle få sjunga…
Tre svängar från mål så gör jag dagens enda misstag. Styret fastnar och det tar tvärstopp mot ett träd och i samma ögonblick så skickar jag skrevet rakt i bakkanten på sadeln. Jag lyckas hålla mig på hjulen och rulla de tre sista svängarna mot målet, väl i mål så sjunger jag ut alla känslor ståendes på alla fyra.

Tur i oturen och trots misstaget så delade jag snabbaste tiden för sträckan i min klass!

Sträcka 7, sista sträckan, och ännu mer sköna danskar vid starten.
Johan och Mattias hade lovat att stå på sträckan och heja. Jag var taggad och samtidigt lite mer än nervös.

”Håll vänster om du ska köra branten.” sade killen vid starten.
Sagt och gjort. Jag gjorde som han sagt och än en gång gick publiken bananas när jag körde ”fot out” och samtidigt manövrerade mig genom stenbumlingar stora som gravstenar.

Nu var det bara sista branten kvar…
Det förväntade jublet från polarna uteblev. Dom stod tydligen fortfarande kvar i kalsongerna vid bilen…så jag passade på att jubla åt min egen insats ner genom sista branten. Jävligt skönt men sjukt osvenskt!

Sladdade in på grusplanen och mötte målkillarna med det största smilet för dagen.

Jag hade mött en terräng och ett underlag som jag aldrig tidigare kört. Samtidigt så hade jag lyckats hålla mitt fokus på rätt saker och medvetet betat av uppgifterna. Min mindfulness- och mindsetträning hade gett ännu ett resultat! Jag följde min plan – träna mindre, träna långsammare och med mer precision, och den funkade! Den hjälpte mig att hålla fokus, använda min energi i lagom mängd och vid rätt tillfälle och den hjälpte mig till ett ännu bättre flow!

Hur gick det då?
Summan av alla delmoment för dagen resulterade i en andraplats.

Varför funkar det att träna mindre, träna långsammare och med mer precision och få bättre resultat? Det får ni reda på i ett annat blogginlägg!
Undra vad jag skall hitta på till nästa tävling i Sölvesborg?

Tack till ESS och Göteborgs stigcyklister för grymma banor!
See ya later!