Jag kommer alltid att vara lite rädd.

Jag ville göra ett ”perfekt” avslut och samtidigt så önskade jag att allt bara var över.

Mitt mentala experiment fortsatte och var en framgång och samtidigt en mardröm. Experimentet hade tagit mig längre in i mitt gamla mörker än vad jag ville vara, ett mörker som innehöll ett överdrivet fokus på resultat och ett ständigt jämförande med allt och alla.
Jag hade frivilligt vandrat tillbaka in i det mörkret och tagit upp dess tankar, beteenden (hur jag gör saker) och känslor till ytan.
 

Hjärnspöken härjade vilt och de lurpassade på mig och dök upp i tid och otid. Den mentala trygghet som jag jobbat upp under en relativ kort tid av mitt liv skulle visa sig otillräcklig mot den största rädslan som jag burit med mig genom större delen av mitt liv.
Rädslan för att misslyckas!
Jag kallade mig numera mig för ”skills-coach” och där jag kommer ifrån så måste en ”lärare” vara perfekt och fulländad. Inga misstag var tillåtna.

Jag var tillbaka i ett överdrivet fokuserande på resultat och det skapade en gnagande känsla av otillräcklighet, nervositet och en rastlöshet.


Nyfiken på vad Isaberg skulle bjuda på för utmaningar och sträckor så lastade jag in Hawaii-hojen för att rulla ner mot sista tävlingshelgen för säsongen.

Cupvinsten säkrades under tävlingen i Falun och nu så skulle jag ”bara” köra ett ”ärovarv”. Det skulle visa sig vara lite mer än ”bara”…

Inga misstag, då blir vårt agerande ett ”undvikandebeteende”.
Kontrollbehovet i kombination med ett fokus på undvikande gör att vi ser ”fel” saker, vi spänner oss och allt blir så mycket jobbigare.
Det är mycket jobbigare att försöka ducka och undvika allt vi inte vill ha än att fokusera på det vi faktiskt vill ha eller vill göra.
 

Vi börjar helt enkelt göra allt för att undvika misstag och obehag.

Vilken typ av mål sätter vi när vi väljer att ha fokus på att undvika något?

Jo, vi sätter ett ”antimål”. Målet blir helt enkelt saker vi inte vill uppleva eller ha. Men det som vi faktiskt gör och som några av er vet men som vi alla glömmer emellanåt är ju faktiskt att vi talar om för hjärnan exakt vad den ska hålla koll på.
I detta fall så talar vi om vad det är vi vill undvika och det får oss att uppleva och se mer av just detta.

För mig låg fokuset på att undvika misslyckanden och leverera det perfekta avslutet, dvs pallplats i alla tävlingar.
Istället för att tala om för mig själv hur jag skulle göra för att skapa resultatet så hamnade mitt fokus på att undvika misstag och det var just vad jag ägnade mig åt under tävlingsdagen.
Jag såg mer träd och sten än någonsin tidigare. Blicken och hojen var på allt annat än just där jag skulle åka. Jag visste knappt vart jag var på väg… Dom flesta av er vet hur det känns när ni spänner varenda kroppsdel för att undvika ett misstag, spända muskler får oss att reagera långsamt och det känns som att det är någon annan som styr oss in i allt som vi bara vill undvika.

Rädslan för att misslyckas fick mig att slösa energi samtidigt som jag ”stod still” på sträckorna.

Foto: Juavess.com

Chanserna till lärdom haglade över mig sträcka efter sträcka men jag lyssnade på helt fel kanal och chanserna passerade en efter en utan att jag lät något sjunka in.
Fokuset låg utanför mig och på helt fel saker!
Jag lyckades faktiskt tillslut ”ducka” och stappla mig in i mål och för dagen räckte det till en fjärde plats.

Trots att jag var i ”mörkret” så hjälpte mina mentala färdigheter mig att leverera, även om det inte riktigt nådde ända fram.
Den mentala träningen som jag hade fokuserat på fram till SM fungerade verkligen.
Under sista halvan av säsongen så bjöd jag in en stor del av mina tidigare ”prestationsspöken”, jag fick verkligen känna på den baksida av tävlandet som jag tidigare kämpade så hårt med och emot.

Säsongen var äntligen avslutad och jag hade skapat mer än jag någonsin gjort tidigare.
Nu hade jag en större förståelse för vad det innebar att lyckas och ”misslyckas”, framför allt mentalt men även fysiskt.
Idag så har jag en annan bild av hur vi kan skapa en vinnare och det är enklare än vad dom flesta vågar tro.
Jag vet idag att jag kan leva med min rädsla för att misslyckas, jag kan hantera den och den hjälper mig. Rädslan hjälper mig att stanna upp.
Jag kan vara rädd och ändå göra det!


Viljan och mod tog denna ”talanglösa dalmas” till en totalseger i ESS 2019. Under den kanske mest utmanande säsongen någonsin, i alla fall vädermässigt. 

2020 står inför dörren och nya utmaningar finns på ritbordet.
Jag tackar er som läser och er enduro riders som finns med på resan.
Ni gjorde mitt 2019 till något alldeles extra!
God Jul och Gott Nytt År på er.

Ni får detta citat av mig i hjulklapp.
”Great things are done by a series of small things – That are brought together”
– Vincent van Gogh