ESS Falun was a dark ride!

Snön faller tungt utanför fönstret samtidigt som jag skriver om sista helgen i September.
Vi går tillbaka till ESS-tävlingen i Falun som för mig var en ”wild ride”. Men allt började nere i Vallåsen.

Nere i Halländska skogarna var ja ”ute och cyklade”. Där och då så var det min mentala förmåga som räddade dagen. Än en gång!

Det som störde mig i Vallåsen var inte bara det som inträffat veckan innan, utan det var också en krånglande gaffel och en bakdämpare som gav upp under första dagen. Trots alla dessa utmaningar så kunde jag anpassa mig till rådande förhållanden och hålla fokuset där det hörde hemma – på banan och min åkning.

Jag var desperat och tiden var knapp!!
Materialet behövde hjälpa mig och inte stjälpa. Det hade jag inte tid med!
Jag ville verkligen knyta ihop säcken och säkra totalsegern på hemmaplan.
Samtidigt så visste jag att Tommy var hetare och snabbare än någonsin.
Jag tappade fokuset!

I min desperation så började gamla beteende göra sig påminda. Jag blev mer och mer upptagen med mina ”problem”.

Allt kretsade runt olika lösningar kring det materiella.
Inom utförsåkning så ligger mycket av vårt självförtroende i att vi vet hur vår cykel skall reagera. Vet vi vad hojen klarar av och hur den kommer att kännas så växer självförtroendet. Speciellt viktigt när vi tävlar.

För mig så var det som att sitta på en ny cykel varje gång jag körde. Dagen efter service var gaffeln som en dröm! Men redan två dagar senare – not som much! Detta skavde inom mig och vetskapen om att vädret än en gång skulle göra det lite svårare för oss under tävlingsdagen tog mig ur balans.

Hemmabana och ändå så kändes det lite avigt och läskigare än vanligt. Detta tillsammans med ett splittrat fokus gjorde saken lite skakigare.
Jag ”borde” ju ha koll på läget!

Jag erkänner!
Dubbelhoppen på XCO banan. Teknikcoachen hade inte vågat hoppa hoppen innan tävlingen. Brorsans ständiga pikande gjorde inte saken lättare. Minnen från otaliga krascher hade satt sina spår i gubben. Skillnaden denna sommar var att jag hade gjort min ”läxa”. Jag hade klurat ut hur jag skulle träna mig och lära andra att hoppa. Men jag hade undvikit just dessa hopp, pinsamt… f..k it! Nu har jag erkänt!
Det var läskigare att skriva detta än att hoppa.

To fast for @Juvaness 😉

Hur kommer vi över något som skrämmer oss?

Säg det!
Säg det till någon. Säg vad du är rädd för. Låt rädslorna lämna mörkret inom dig.
Vill du sedan göra något åt din rädsla så gör då en plan för hur du kan ta dig mot målet.
Släpp sedan målet och ställ dig på ”startlinjen”. Utan stabil start så kommer osäkerheten.
Så, man up Johan! Du vet vad du behöver fokusera på!
Sagt och gjort. Fokusera på det som sätter ”you up for success”. Att lyckas på ditt sätt.
Träning, sträcka 1. Nu ska det göras! Jag droppar in vid starten och lite senare så sätter jag varje hopp precis som jag visualiserat. Lätt som en plätt.
Tänk vad lätt det är att ändra känslan!

Nya tankar – andra val / beteenden – andra känslor!


”Nu måste du göra det!!”
Sämst en femteplats och jag skulle vinna totalt. Men skulle jag ens komma i mål?!
Jag kämpade mig igenom tävlingen och jag ska villigt erkänna att den höll på att sluta vid mer än ett tillfälle. Jag hade tydligen siktet inställt på överlevnad och det var det jag gjorde.
It was a wild ride!!
Väl i mål så var jag mer missnöjd än någonsin och känslan som jag stod där med på parkeringen visade hela min kropp. Det var inte så här jag ville cykla på hemmaplan!

Första känslan efter målgång vara att inget fungerade och min åkning var kanske den sämsta någonsin!
Sakta började konkurrenterna droppa in och tydligen var det inte bara jag som hade haft en tuff dag på hojen.  

Det handlar om hur vi agerar på det som händer omkring oss.
Har vi ”fel” fokus, ett osynligt mål eller en oklar handlingsplan så reagerar vi bara som vi blivit lärda.
Jag var väldigt nervös inför tävlingen, det skapade ett flyktbeteende inom mig.

Under tävlingshelgen tog jag tillbaka kontrollen och vände en ”jag vill inte ens tävla”-känsla till en andra plats.
”Placeringen spelade ingen roll”, säger vi ibland. Men i detta fall så spelade det en större roll för mig än någonsin tidigare. Tidigare tävlingar hade mitt fokus varit riktad mot det som hjälper mig att skapa ett resultat, denna gång så fick jag verkligen kämpa mig till mitt resultat. Det är lättare att vinna med en tydlig plan.
Jag klarade mitt mål med helgen, men jag ville så mycket mer. Kanske var det där jag gick vilse.

En av mina utmaningar är att ”vara nöjd” i stunden.

Några av mina lärdomar och något som verkligen kommer att ta dig till nästa nivå.
– Fokusera på det du kan och har. Då har du något att luta dig mot när utmaningarna står på rad.
– Våga släppa ut dina rädslor med ord. Dina rädslor försvinner med vinden när du vågar uttrycka din rädsla/oro.
– Fokus på svagheter gör dig svagare. Fokus på styrkor gör dig starkare.
– Målet, planen och görandet tar dig dit du pekar. Var tydlig med var och hur du pekar.

Hatten av för Tommy som än en gång fick stå högst upp 🙂
Jag var en vinnare. Denna gång över mina spöken och drog en lättnadens suck.
Totalsegern i ESS 2019 var nu säkrad. Yeeh!
Nästa gång vi ses så kör jag ”ärevarv” på ESS Isaberg
Tack än en gång för att just du läste mitt inlägg.
Hoppas att det var någon mer där ute som blev sugen på att utmana sig själv.

Hade jag helt tappat det?!

Över 15h i bilen med mig själv för att cykla Enduro på en kulle i gränslandet mellan Halland och Skåne. Just denna gång så fanns det många anledningar till att inte ens åka på tävlingen.


Trots tvivel så
styrde jag än en
gång Cittran söderut.


Det som gjorde att vågskålen tippade över var att det var dags att fortsätta experimentet med mig själv och mitt vinnande arbetssätt.

Förra årets experiment inför SM i Gesunda var en riktig ögonöppnare. Där fick jag se hur snabbt vi kan ändra vårt mindset och jag började även se hur snabbt jag kunde förändra och förbättra min teknik genom ett annat sätt att träna.

Under en hel vinter med lärande och reflektion så vände jag upp och ner på allt hade gjort under de 30 dagarna. Jag plockade ut det som fungerade och justerade det som var viktigt. Ett arbete som hade gjort mig till en ”vinnare”. Ett vinnande sätt som stärkt min självkänsla på många sätt, inte bara inom cyklingen. Jag hade hittat ett fungerande sätt att gå från ”förlorare” till ”vinnare” på ett enklare sätt.

Första halvan av säsongen så hade jag följt mitt nya arbetssätt med stor framgång.
Efter SM så slog det mig att jag nog skulle kunna lära mig ännu mer om mig själv om jag slutade använda det vinnande arbetssättet och gick tillbaka till mitt gamla sätt att träna. Och det gamla sättet innebar mest ett enda långt tragglande på cykeln. Mååååånga långa träningstimmar, mycket ”görande” och alldeles för svårt och för snabbt. Jag skulle alltså frivilligt sluta använda ett sätt som funkat och börja använda ett som hade kostat mig väldigt mycket, både fysiskt och psykiskt!

Jösses!
Hade jag helt tappat förståndet?

Nej! Jag ville verkligen undersöka hur pass mycket bättre mitt nya arbetssätt var gentemot mitt gamla. Jag ville se vad de båda sätten att träna innebar för mig psykiskt och fysiskt. Det, mina vänner, visade sig vara mycket mer än en milsvid skillnad mellan de två sätten att träna!

Så från Vallåsen till Isaberg så skulle jag i princip göra tvärt emot det som jag visste funkade.
Tidigare så var resultatet och problemområden alltid i fokus. Det var dags att återvända till detta tankesättet, det var dags att sluta med de mentala övningarna och sluta med den typ av träning som hjälpt mig att vinna på extremt kort tid.
 

Jag hade under sommaren cyklat mycket mer sett till antal timmar än vad jag cyklade under våren. Cyklat utan fokus och utan direkt eftertanke. Jag jagade fart och flyt på det gamla sättet.
Sakta men säker så rullade jag tillbaka mot gamla invanda mönster och tankegångar. Min starka självkänsla överskuggades allt mer och mer av osäkerhet och hela tiden så dök tvivel upp.

10 000 timmar.
Alla timmar som vi gör i sadeln eller i andra former av träning hoppas vi skall leda oss i riktning mot resultatet. Ett resultat som skall leda oss mot vårt mål. Många gör vad som helst för att snabbare nå dessa 10 000 timmar som det enligt ”forskning” krävs för att vi skall tippa över till den magiska sida som verkligen skall förändra våra liv.
10 000 timmars-regeln är ett uttryck myntat av Malcom Gladwell baserat på Anders Ericssons forskning.
Det jag tänker är att vi nog har fått just tiden ur detta uttryck att fastna på hornhinnan i vår jakt på framgång.

Under mina timmar med reflektion så kommer jag hela tiden tillbaka till att det är medvetenheten i allt vi gör som skapar resultatet. Vi styr över vårt görande om vi är närvarande.
Slarvar du på träning så kommer du att slarva även på tävling, en del skärper sig när det gäller och andra har tur. Men det är ett undantag som jag tycker att du skall ta kontroll över istället för att bara hoppas att det händer. Att vänta på sin tur är som att spela på lotto.

När vi blir medvetna om våra styrkor och vår kompetens då växer vårt självförtroende och när vi ser att vi lyckas så växer också vår självkänsla. Vi blir bättre mentalt, tekniskt och fysiskt, allt hänger ihop och det ena kan aldrig utesluta det andra. Att ha en bra mental inställning, tillit till vår förmåga och automatiserade beteenden är mycket viktiga ingredienser som gör oss till bättre individer och atleter
 
Jag vill med det här inlägget faktiskt slå hål på myten kring 10 000 timmar och att det är det som gör oss ”duktiga” på vår sport. Det som gör oss ”duktiga” är bättre, smartare och effektivare träning, reflektion och ett helt annat sätt att ge oss själva feedback.

I vårt görande så pågår det hela tiden ett lärande och det spelar ingen roll om vi gör rätt eller fel, allt vi gör stannar kvar inom oss, bra eller dåligt. Hjärnan skiter i vilket, om det är bra eller dåligt i, du får ta skiten! Du får leva med dina skitbeteenden till den dagen då du vågar ifrågasätta och reflektera över ”vad och hur” du faktiskt gör.

Ett citat som fick mig att fundera i dessa banor.
”Practice does not make perfect – perfect pratice makes perfect”
– Vincent Lombardi 

Solen lyste som vanligt
när det var dags för prisutdelning.

Tack för att just du tar dig tid att läsa det jag skriver.
Nästa gång vi ses så kommer jag att dela med mig av vad ett ”lärande” eller problemsökande mindset skapar. Spökvarning!

PS.
En del av er tänker: ”Jag vill ju bara cykla och ha roligt!”, och en del: ”Jag vill bara ha ett resultat!”.
Genom att arbeta med ditt mindset så kommer du ha ännu roligare på vägen och det kommer även att bli lättare att skapa det resultat du vill ha. Tro mig!
 


 



 
 

ESS Östersund

Ett år har gått sedan jag för första gången stod på toppen av Östberget för att starta min allra första endurotävling. Nu var jag tillbaka på samma plats och det är en helt annan ”gubbe” som står där och blickar ut över Jämtlandsfjällen och gör sig redo för att droppa in på sträcka 1.

Några av deltagarna vid tävlingen i Östersund skulle nog säga att man behöver vara modig för att våga kasta sig ner för Österbergets branter.

Förra året var jag rädd på riktigt!
Idag är jag mycket modigare!
Men inte på det sättet som du kanske tror…
Idag så vågar jag misslyckas, vara nybörjare och jag vågar säga att jag vill vinna!
Något som jag aldrig tidigare vågat.

Ni som följt mig vet att jag har stått på pallen i de två första tävlingarna under 2019.
När jag denna gång styrde Cittran norrut mot Jämtland var det som totalledare i endurocupen. Skulle gubben palla för trycket och förväntningarna? Vänta nu! Vems förväntningar pratar han om?

Förväntningar, föreställningar och jämförelse är våra absolut största fiender när det kommer till att skapa de resultat vi vill ha!
Dessa ”fiender” kommer att göra det otroligt svårt för dig att lyckas, jag lovar!

Jag har hittat ett sätt och jag har tränat mitt mindset för att klara av dessa ”fiender”. Det är en stor del av min förändring och en stor del av min framgång.

Jag hade bestämt mig för att testa en ny däckkombination den här helgen. Smart eller inte? Det skulle visa sig.
På vägen upp under fredagen så stannade jag till i Gesunda för att testa de nya grejorna och vad händer där?
Jo, jag kör omkull i ett av de snabbaste partierna i Magic Carpet. Fuck!
Bakhjulet bara släppte! Skönt att jag hade höftskydd och armbågsskydd för det hade nog smakat värre utan dessa.
Men vad var det som hände?
Jag skulle ha undersökt vad det var som verkligen hände, för nu började mitt undermedvetna noja om att jag hade valt fel bakdäck.

Bild på mig från sträcka 4 innan ”regn smockan” slog till 🙂

Det positiva och det vi lärt oss som vi tar med oss från vårt görande är det som verkligen bygger trygghet och självförtroende. Det är det jag skriver upp i min ”Vinnarbok”.

Fredag kväll
Det var något som skavde inom mig. Något surrade och jag var nervös.
Vad var det och hur skulle jag hantera det?

Jag brottades med olika omedvetna och begränsande tankar och denna gång så provade jag mental omkoppling. Med hjälp av min käre bror och eget arbete så var tankarna och det som oroade borta. Kanske skulle det även ha funkat med ett annat bakdäck. Who know´s :-).

Som vanligt så lovade prognosen regn på tävlingsdagen och träningen skulle vara en solskenshistoria.
Shit, Östberget är brant! Banorna går mycket på skrå och rötterna ligger i fel riktning. Inga konstigheter när det är torrt, men i regn!
Hade jag en setup som skulle funka?
Låt oss testa banorna först…

Träningsdagen
Som vanligt så körde jag igenom sträckorna en efter en så rent som möjligt utan stopp. 
Rond 2? Ja jag körde faktiskt sträckorna två gånger till skillnad från de första tävlingarna där jag bara körde sträckorna en gång. Bättre eller sämre? Jag har en teori om hur detta kan vara till både fördel och nackdel, men mer om det i ett annat inlägg.

Banbyggarna hade gjort ett grymt jobb med att skapa nya kombinationer och förbättringar på sträckorna. De var sjukt roliga och grymt utmanande!

234 Johan Norquist ormar sig ner för sträcka 1

Tävlingsdagen
Började lite tidigare än vanligt då jag fick lov att åka tidigt för att inhandla tutti frutti samt besöka tävlingskansliet för att dubbelkolla mitt chipnummer än en gång.
Med rätt chipnummer och tutti frutti i fickorna så rullade vi iväg från Surfbukten.
Planen var glasklar, jag ville hinna köra sträcka 4 innan regnet. Samma tanke hade även en av min konkurrenter – Fredrik Zander. Fredrik och jag satte iväg i ett högre tempo än övriga. Skulle detta bära eller brista?
Tja, det skulle visa sig. När jag rundade ”krönet” på väg mot starten av sträcka 1 såg vi regnet över Oviksfjällen och det var bara en tidsfråga innan det var över oss.

Banorna på Östberget är väldigt svängiga så det gäller att snabbt komma in rytmen, något som jag har haft svårt att göra speciellt på första sträckan. Jag har ändrat lite på mina förberedelser och de verkade funka, jag upplevde åket som lite ”stökigt” även om underlaget var jämt och fint, trots min upplevelse så gjorde jag en riktigt bar första sträcka.
Mot nästa sträcka.

På transporten upp mot sträcka 3 så skulle vi släpa hojarna upp i Gustavbergsbackens brant och det var en lite jobbigare historia, inom mig så tänkte jag att nu har jag chansen att få ett försprång emot Fredrik…vid starten träffade jag en bekant och jag fick gå före kön i starten. Med tjejerna efter mig så kommer jag att få ett fritt åk och Fredrik skulle med största sannolikhet bli hindrad av någon av dem.
Men den ”nya gubben” jobbar idag lite annorlunda och jag bjöd in Fredrik i matchen genom att låta honom åka efter mig. Detta race skulle avgöras man mot man;-). Det är allt för många på tävlingar som missunnar andra medvetet och omedvetet och det kostar mer än det smakar.

Sträcka 5
Här mötte vi regnet. Vid sista svängen gjorde jag min första vurpa för säsongen.
Från platsen där jag låg på rygg i lervällingen till målet var det bara några meter. Påhejad av Freddan så sprang jag över mållinjen.

Sträcka 6
Den sträcka som dom flesta fasade över. Brant, stenig och så den beryktade ”rotmattan”. Sträckan skulle visa sig vara en utmaning och vurporna var många. Men det var nog inte branten som var värst utan de sista off camber-svängarna på slät blöt jord som skulle visa sig vara mycket svårare än vad dom flesta förväntat sig.

150 Greg Anderson styr ner i branten på sträcka 6

Stabilt tar jag mig igenom den beryktade sträckan, utan större misstag, även om det på vissa ställen var några close calls och lite one fot out!

Sträcka 7
Om vi visste det vi inte visste om denna sträcka så skulle nog de flesta varit lite mer sammanbitna i startkön…
Nu var stämningen på topp trots att regnet vräkte ner.
Denna sträcka hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning. Mina fokuspunkter visade sig var de rätta och äntligen kändes det som jag körde med större självförtroende och jag vågade trycka fast hojen där jag ville.
Det självförtroende skulle jag verkligen behöva bara 100 meter senare Med knappt styrfart rullade jag upp över krönet. Det var bara några meter kvar av tävlingen men bakom krönet så upplevdes åkningen som om det gick i slowmotion.  

På baksidan av krönet så väntade en överraskning deluxe!
Underlaget påminde om smält choklad och geggan kletade igen allt!
Hojen skenade ner för branten mot en 90 graders sväng och jag såg för en millisekund hur jag träffade den lilla planka som fanns som stöd för jorden och hur jag fortsatte flygandes över styret ner i ravinen.


Sträckorna hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning.

I sista sekunden
För att undvika min hjärnas värsta senario så tittade jag snabbt åt vänster och kroppen följde efter. Puuh!
Jag ormade mig ner för banan som gick vidare genom något som mest påminde om en tät djungel under regnperioden.
Sista hindret för dagen skulle vara en djup ravin med ett step up-hopp. Nerför branten och väl i botten så var känslan i bakvagnen att bakhjulet var på väg att ramla av!

Till publikens jubel och mitt eget så lyckas jag hålla ihop allt ända över hoppet och till sista svängen där jag tar det säkra för det osäkra och använder båda fötterna som stödhjul för att ta mig ända in över mållinjen.
Väl i mål så var vi alla otroligt uppspelta över vad vi just hade upplevt. Vi var täckta av gegga och däcken såg ut att vara täckta av smälta chokladkakor!

Senare såg vi klipp på Insta som visade hur åkare föll som furor i sista ravinen och hur de åkte kana i geggan både med och utan cykel.

Jag lämnade in mina chip och åkte till bilen för att försöka få av kläderna som satt som gladpack på kroppen.
Det enda som hägrade nu var mat och en kaffe på konditoriet Tages.

Åtminstone en nöjd ”gubbe”

Resultatet
Shit! Jag gjorde det igen!
Än en gång så fungerade min metod och min plan. Det är ingen slump längre.
Det finns alltså ett sätt att skapa det resultat vi vill ha.
Ett sätt som skapar trygghet, självförtroende och exakt det vi vill ha!

Hej då lotteri, nervositet och Östersund för denna gång.
Det går bra nu!
Med skön musik i lurarna och solsken vid horisonten styrde jag Cittran mot Dalarna.
SM i Gesunda nästa tävling på tur, hoppas att vi ses då!

Jag tog mig ur mörkret!

Jag hade aldrig sett mig själv som en vinnare!
Men jag har hela livet tränat på att förlora – jagat efter känslan och gått vilse ordentligt på alla sätt.
Jag hade fokuserat på att inte förlora.
Genom livet så hade rädsla gjort mig svag och mitt mindset hade gjort mig”blind”.
Jag såg bara det jag saknade och lämnade mina styrkor och positiva egenskaper i diket längs vägen i jakten bekräftelse…

Foto Per Hagdahl

På träningar så levererade jag overkliga resultat!
Men på tävlingarna så stod jag där naken och rädd…
Jag hade skyhöga förväntningar och så fort jag skulle tävla så kändes det som jag hade både strypkoppel och tvångströja som hindrade mig.

Om jag ens kom till startlinjen…för många av gångerna så slog min nervositet ut mig på förhand.
Magproblem, halsont eller andra kroppsliga problem hindrade mig från att starta. Men egentligen så var det inga som helst fel på mig. Det var mina rädslor och mina ”negativa” tankar skapade alla dessa problem.
Jag ”ville” inte vara eller göra det jag stod inför. Så kroppen, eller rättare sagt knoppen, skapade en väg ut ur stress, rädslor och nervositet.

Jag behövde prestera för att vara någon. Mitt bekräftelsebehov gav mig ett tunnelseende och min prestationsbaserade självkänsla styrde mig i fel riktning.
Jag kämpade hela tiden mot mina rädslor och min egen otillräcklighet.

I mina egna ögon var jag aldrig tillräcklig och i mitt fokus fanns bara: ”ta i lite mer” eller ”bli lite mer”.  

Varje träning var en tävling!
En tävling som jag aldrig vann.
En enda lång kamp som gav så otroligt lite resultat.

Jag såg bara resultat i form av tider, sträckor och snitthastigheter.
Styrka, kondition och uthållighet var det som skulle göra mig till en vinnare.
Men dessa förmågor var aldrig tillräckligt bra!

Jag såg aldrig vilka mina verkliga styrkor var! Jag såg aldrig vilka egenskaper jag hade som skapade mina resultat. Inte så konstigt att jag stod där och kände mig naken på tävlingsdagen!

Det enda jag kände var att jag nästan aldrig hade den där rätta känslan på tävling. Hade jag den så var det alltid något annat som krånglade.
Mina kropp var aldrig tillräckligt stark, snabb eller uthållig. Och det fanns alltid något eller någon att lägga skulden på när jag inte levererande enligt mina överdrivna förväntningar.

Jag gav upp tävlandet 2012. Min kropp sa tydligt ifrån genom att skapa alla möjliga och omöjliga fysiska och psykiska problem. Kroppen gav upp efter år av fysisk och psykisk ”misshandel”.
Hur jag lyckades ta mig tillbaka till idrotten efter ett liv av fysisk misshandel av och mot mig själv är ett helt kapitel för sig.

Hur kom det sig då att jag ens kom på tanken att börja tävla igen?
Och hur i hela friden lyckades jag skapa förutsättningar som gav mig en SM-medalj 2018?
Hur skapade jag en vinnare?  

Jag blev en vinnare när jag vågade se mig själv som en vinnare.

Det hela ändrades när jag verkligen var på ”botten” av botten.
I ett mörker omgiven av depression, diagnoser och en ”utmattning” och allmän förvirring så bestämde jag mig för att det var dags!
Dags att skapa förändring, dags att bryta gamla mönster och jag ville leva livet här och nu!

Jag ville skapa mitt bästa tillstånd och jag ville lära och växa som individ.
Utmaningarna som tävlingar skapar var något jag älskade (och fortfarande älskar). Men samtidigt så var jag en rädd kille. En kille som var rädd för att misslyckas, rädd för att be om hjälp och rädd för att visa svaghet.
Rädd för så otroligt mycket.
Men jag var egentligen inte rädd för att utmana mig själv!
 

Rädd men samtidigt modigare än vad jag själv trodde!

Det vände när jag vågade be om hjälp.
Tillsammans med Rita, min dåvarande KBT-terapeut, så mötte jag mig själv och mina rädslor. Jag insåg snart att jag hade mer att vinna om jag slutade förneka och slutade fly från mina rädslor.
Jag började jobba med mitt mindset, min närvaro och mina rädslor.
Mitt stela ”tänk” hade tidigare gjort det svårt för mig. Det hade fått mig att fokusera på det negativa. Jag kämpade mest i motvind och det gjorde mig både stark men samtidigt så hade kampen ett högt pris.

”Du kan bli den du vill vara!”
Ritas ord öppnade mina ögon och släppte mig fri!

För det första så kan vi alla lära, växa och utvecklas till den vi vill vara, genom hela livet!
Genom övningar och daglig träning så började mina mentala styrkor visa sig och min självbild förändrades i takt med att min mentala närvaro ökade.
Jag bromsade in och helt plötsligt så kunde jag se mina styrkor och positiva egenskaper. Samtidigt så förändrades mitt sätt att se på hinder.
Mina hinder blev till utmaningar och möjligheter att växa.

Det var dags att fokusera på det som skulle hjälpa mig på vägen. Det var dags att skapa mitt bästa tillstånd med hjälp av mina mentala styrkor och egenskaper.
 

Inom oss så har vi exakt så mycket som vi tror om oss själva och så mycket som vår fantasi vågar visa oss.
Läs detta igen!


Vi behöver våga se oss som mer än det vi är idag och vi behöver se oss som mer än våra tidigare resultat.
Vågar vi drömma så kan vi alla bli en vinnare i våra egna liv.
Det som gör skillnaden är när du vet vad du verkligen vill, när du ser dina styrkor och din potential. Då kommer resultaten.
Ditt mindset och det du säger till dig själv eller andra är det som skapar och styr din verklighet.
Du kan förändra mer än du tror – fokusera på det du har och du kommer att växa.

Kunde jag skapa en vinnare så kan du också!