Gesunda reflektion

Jag klev in på Cykelcentrum.
Snackade lite med Jonas och han frågade om jag var nöjd med årets resultat i SM.
Förvirrad och som ett stort frågetecken. Nöjd?!
Är du nöjd med fjärdeplatsen? Sa Jonas.
Blev jag fyra?
Och där vaknade jag med ett ryck!
Puh! Det var bara en dröm.

En del av vår hjärna försöker hela tiden förutse vad vi vill och kommunicerar även med oss i drömmar. I mitt undermedvetna så pågick något som jag nog hade anat och säkert mött men ändå inte riktigt lagt märke till.
Något ville få mig att vara nöjd med en sämre placering än vad jag siktade efter för att det skulle vara enklare.
Hjärnan försöker hela tiden gå tillbaka till ett bekvämt default mode, ett automatiserat läge, där den ödslar minimalt med energi.
Jag har på väldigt kort tid gått från att vara en förlorare till att vara en vinnare och min hjärna har inte riktigt hängt med i den snabba utvecklingen.

Jag behöver gå
tillbaka ett år.

Jag satsade allt på ett kort!
Under mitt 30 dagars experiment skulle jag göra allt för att nå en pallplats i SM och när jag säger: ”satsa allt på ett kort” så gjorde jag verkligen mer än allt jag kunde. Jag experimenterade med flera alternativa metoder.
Ni som vet, ni vet att det fungerade och några av er vet att det kostade mig otroligt mycket. Under 30 dagar så sprang jag fram och tillbaka på en skör lina över ett välkänt helvete.
Jag gjorde allt jag visste och sedan lite mer…jag kämpade mig till en bronsmedalj.


Efter tävlingen var frågorna fler än någonsin och jag kände mig verkligen osäker på om jag överhuvudtaget ville fortsätta tävla.
Osäker på om jag verkligen ville fortsätta att balansera över denna mörka avgrund som tagit så många år av mitt liv.
”Fokusera på det som fungerade under de 30 dagarna!” påminde min kloka fru mig om och ur det som fungerade så växte något helt annat fram.
Ja just det, jag kan göra annorlunda!
Jag kan utmana min och alla andras tro på vad som är rätt eller fel och jag kan använda mig av all den erfarenhet som jag fått genom livet i mitt sökande efter någon form av bekräftelse.
Rätt eller fel det vet vi aldrig!

Runt omkring mig så ser jag fartblinda cyklister, cyklister som kör för fort och cyklister som är så långt efter i jakten på målet så att dom tror att de ligger steget före. Cyklister som slösar energi under ändlösa träningspass eller i jakten på perfektion.
Överdriven träning och förstelnade övertygelser gjorde mig fartblind och jag var farligt nära avgrunden än en gång.

Hur mycket behöver vi satsa för att uppnå våra mål?
Vad är vi beredda att göra? Vågar vi vara den som bryter mot normer och gamla ”sanningar”?

Som jag ser det idag så satsar vi alldeles för mycket mot något som vi inte ens vet hur det ser ut.
Sällan vet vi vad vi vill och varför vi vill det.
Vi jagar en känsla, en flyktig känsla som är hal som en inoljad gås.
Under de 30 dagarna mot förra årets tävling så gjorde jag som jag alltid gjort: jag tränade hårt, mycket och jag körde alldeles för fort. Räddningen var den medvetna mentala träning och under årets säsong så har jag skapat en metod som gjort det enklare att vinna än att förlora, som även Björn Ferry säger i sin bok.

Genom reflektion och nyfiket utforskande så insåg jag att jag var tvungen att droppa gamla vanor och mina fasta övertygelser.

Vågar vi inte göra annorlunda, gör vi som alla andra inom sporten, då får vi också samma resultat som dom flesta.

Du gör som alla andra och satsar lite mer, hoppas och väntar på att turen skall ge dig det som du knappt vågar säga högt.
Vinnare satsar lite mer, tänker och tror vi, och lägger i en tyngre växel tills vi vinglar i diket, förvirrade, frustrerade och kanske slutkörda. Många blir kvar där i diket.
Det finns en annan väg. Du vet det!
Frågan är: vad väljer du?

”Skulle inte det här vara en race rapport från Gesunda?” undrar du kanske. Jo, och på ett sätt är det det.

Jag delar med mig av den viktigaste insikten från just den tävlingen.
Och det är:  Vi lär oss när vi vågar bromsar in och medvetet och nyfiket vågar utforska oss själva och vår egen sanning eller det vi faktiskt gör.

SM medalj nr 2

Så länge som jag lär mig något nytt så är jag alltid en vinnare och om vi lär någon annan något samtidigt så är vinsten ännu större!
Tävlingsdagen får jag återkomma till…om det ens blir intressant.
Jag behövde få ur mig detta först:-)

Jag vill verkligen tacka alla mina medtävlande, Gesundatemä, ESS och Henke för en grym tävling.
Ett speciellt tack vill jag även rikta till Peter. Du vet varför 😉


 
 
 

Möt Johan

Johan
Har cyklat i över 30 år och har erfarenhet av i princip alla cykeldiscipliner. En känsla för cyklar och kundbemötande skaffade han sig genom sina 15 år på Cykelcentrum. Han är entusiastisk, noggrann, ärlig och han lever med humor och en lättsamhet. Det finns mycket att säga om denna levnadsglada dalmas.
En kille som idag vågar vara nybörjare.

Foto: Erik Kilström

Johan tävlade hårt men slet också med en seglivad prestationsbaserad självkänsla, tillslut sade kroppen och knoppen ifrån och han cyklade rakt in i den berömda ”väggen”.

För några år sedan tog Johan ut en helt ny riktning i livet. Han tog tag i sig själv och tränade mentalt, utbildade sig till coach och mötte sina hjärnspöken. Nu tävlar han igen och det går bättre än någonsin.

Idag handlar träningen om mer än timmar, watt och distans. Helhetstänket när det kommer till fysträning, teknik och mindset har verkligen skapat resultat.

Cykelglädje personifierad:-)

Han är idag i sitt bästa tillstånd och förra året tog han en tredjeplacering i masterklassen vid enduro-SM i Gesunda genom sin 30-dagars utmaning. Vilket var en bragd med tanke på hans bakgrund. I år är han med i cupen och har stått på pallen de två tävlingarna som gått av stapeln. En andra plats följt av en topplacering.
Johan har funnit ”nyckeln” till framgång.

Denna nyckel vill han även ge till dig!
Det som denna dalmas har på gång inom cyklingen ger honom själv gåshud.
Bredare erfarenhet får man leta efter och nu vill han skapa något helt nytt, hållbara aktiva in i framtiden.
Han börjar inom cykel och i Dalarna…men världen ligger framför hans fötter och i hans sikte.

I helgen är det dags för ESS Östersund.
Det var i just Östersund som Johan började om med sitt tävlande igen.
Helt plötsligt så föll alla bitarna på plats och dalmasen hittade sin ”arena”.
Ett år senare är det åter dags att sladda in i surfbukten montera en nummerlapp och ta sig an östbergets branter.

Kanske vi ses i helgen.

Jag tog mig ur mörkret!

Jag hade aldrig sett mig själv som en vinnare!
Men jag har hela livet tränat på att förlora – jagat efter känslan och gått vilse ordentligt på alla sätt.
Jag hade fokuserat på att inte förlora.
Genom livet så hade rädsla gjort mig svag och mitt mindset hade gjort mig”blind”.
Jag såg bara det jag saknade och lämnade mina styrkor och positiva egenskaper i diket längs vägen i jakten bekräftelse…

Foto Per Hagdahl

På träningar så levererade jag overkliga resultat!
Men på tävlingarna så stod jag där naken och rädd…
Jag hade skyhöga förväntningar och så fort jag skulle tävla så kändes det som jag hade både strypkoppel och tvångströja som hindrade mig.

Om jag ens kom till startlinjen…för många av gångerna så slog min nervositet ut mig på förhand.
Magproblem, halsont eller andra kroppsliga problem hindrade mig från att starta. Men egentligen så var det inga som helst fel på mig. Det var mina rädslor och mina ”negativa” tankar skapade alla dessa problem.
Jag ”ville” inte vara eller göra det jag stod inför. Så kroppen, eller rättare sagt knoppen, skapade en väg ut ur stress, rädslor och nervositet.

Jag behövde prestera för att vara någon. Mitt bekräftelsebehov gav mig ett tunnelseende och min prestationsbaserade självkänsla styrde mig i fel riktning.
Jag kämpade hela tiden mot mina rädslor och min egen otillräcklighet.

I mina egna ögon var jag aldrig tillräcklig och i mitt fokus fanns bara: ”ta i lite mer” eller ”bli lite mer”.  

Varje träning var en tävling!
En tävling som jag aldrig vann.
En enda lång kamp som gav så otroligt lite resultat.

Jag såg bara resultat i form av tider, sträckor och snitthastigheter.
Styrka, kondition och uthållighet var det som skulle göra mig till en vinnare.
Men dessa förmågor var aldrig tillräckligt bra!

Jag såg aldrig vilka mina verkliga styrkor var! Jag såg aldrig vilka egenskaper jag hade som skapade mina resultat. Inte så konstigt att jag stod där och kände mig naken på tävlingsdagen!

Det enda jag kände var att jag nästan aldrig hade den där rätta känslan på tävling. Hade jag den så var det alltid något annat som krånglade.
Mina kropp var aldrig tillräckligt stark, snabb eller uthållig. Och det fanns alltid något eller någon att lägga skulden på när jag inte levererande enligt mina överdrivna förväntningar.

Jag gav upp tävlandet 2012. Min kropp sa tydligt ifrån genom att skapa alla möjliga och omöjliga fysiska och psykiska problem. Kroppen gav upp efter år av fysisk och psykisk ”misshandel”.
Hur jag lyckades ta mig tillbaka till idrotten efter ett liv av fysisk misshandel av och mot mig själv är ett helt kapitel för sig.

Hur kom det sig då att jag ens kom på tanken att börja tävla igen?
Och hur i hela friden lyckades jag skapa förutsättningar som gav mig en SM-medalj 2018?
Hur skapade jag en vinnare?  

Jag blev en vinnare när jag vågade se mig själv som en vinnare.

Det hela ändrades när jag verkligen var på ”botten” av botten.
I ett mörker omgiven av depression, diagnoser och en ”utmattning” och allmän förvirring så bestämde jag mig för att det var dags!
Dags att skapa förändring, dags att bryta gamla mönster och jag ville leva livet här och nu!

Jag ville skapa mitt bästa tillstånd och jag ville lära och växa som individ.
Utmaningarna som tävlingar skapar var något jag älskade (och fortfarande älskar). Men samtidigt så var jag en rädd kille. En kille som var rädd för att misslyckas, rädd för att be om hjälp och rädd för att visa svaghet.
Rädd för så otroligt mycket.
Men jag var egentligen inte rädd för att utmana mig själv!
 

Rädd men samtidigt modigare än vad jag själv trodde!

Det vände när jag vågade be om hjälp.
Tillsammans med Rita, min dåvarande KBT-terapeut, så mötte jag mig själv och mina rädslor. Jag insåg snart att jag hade mer att vinna om jag slutade förneka och slutade fly från mina rädslor.
Jag började jobba med mitt mindset, min närvaro och mina rädslor.
Mitt stela ”tänk” hade tidigare gjort det svårt för mig. Det hade fått mig att fokusera på det negativa. Jag kämpade mest i motvind och det gjorde mig både stark men samtidigt så hade kampen ett högt pris.

”Du kan bli den du vill vara!”
Ritas ord öppnade mina ögon och släppte mig fri!

För det första så kan vi alla lära, växa och utvecklas till den vi vill vara, genom hela livet!
Genom övningar och daglig träning så började mina mentala styrkor visa sig och min självbild förändrades i takt med att min mentala närvaro ökade.
Jag bromsade in och helt plötsligt så kunde jag se mina styrkor och positiva egenskaper. Samtidigt så förändrades mitt sätt att se på hinder.
Mina hinder blev till utmaningar och möjligheter att växa.

Det var dags att fokusera på det som skulle hjälpa mig på vägen. Det var dags att skapa mitt bästa tillstånd med hjälp av mina mentala styrkor och egenskaper.
 

Inom oss så har vi exakt så mycket som vi tror om oss själva och så mycket som vår fantasi vågar visa oss.
Läs detta igen!


Vi behöver våga se oss som mer än det vi är idag och vi behöver se oss som mer än våra tidigare resultat.
Vågar vi drömma så kan vi alla bli en vinnare i våra egna liv.
Det som gör skillnaden är när du vet vad du verkligen vill, när du ser dina styrkor och din potential. Då kommer resultaten.
Ditt mindset och det du säger till dig själv eller andra är det som skapar och styr din verklighet.
Du kan förändra mer än du tror – fokusera på det du har och du kommer att växa.

Kunde jag skapa en vinnare så kan du också!

ESS Göteborg ”Glennduro”

”30 dagar mot SM i enduro 2018”
Hösten 2018 så fick jag verkligen ett kvitto på hur mental träning kan höja våra prestationer till oanade höjder, med fokus på mindfulness- och mindsetträning så skapade jag ett för mig overkligt resultat.

Under mina förberedelser inför tävlingen så tränade jag mig själv i hur jag tänkte kring mig själv och mitt cyklande, hur jag kunde hantera med- och motgångar. Jag tränade mig i medveten närvaro vilket gjorde mig mycket, mycket mer fokuserad på exakt vad det var jag gjorde och vad som skedde under min träning.

Jag lärde mig att sakta ner träningen, att jobba med precision och iaktta mig själv så att jag kunde ändra på exakt de saker som behövde finjusteras i min träning. Det gjorde också att jag kunde göra ett extremt effektivt träningsupplägg där jag lät bli att bränna energi på sådant som jag faktiskt redan hade tillräcklig kapacitet för.

Nästa steg i min egen utveckling var att utmana mig själv ännu mer mentalt. Nu var det dags att se om jag kunde minimera min träning av banorna till ett enda åk under tävlingshelgen. Skulle jag hitta allt om jag saktade ner, tränade mindre och med precision?
 

Nu får ni följa med till Götet på första enduroracet för säsongen.

Pollensäsongen pågår som allra mest och jag lider som många andra av att luften är full med ”skräp”.
Jag har med åren lärt mig att minska ner på träningen och ansträngningen under denna del av säsongen.
Då passade det alldeles utmärkt att prova en helt annan strategi under en tävlingshelg.

Jag hade aldrig tidigare cyklat i Göteborgsterrängen så jag bestämde mig för att redan på fredagen rulla runt lite i området för att få lite feeling för platsen (Lackarebäck i Mölndal).
Solen gassade och värmen var tryckande. Luften var tjock av damm och annat ”skräp”.
Mina luftrör svullnade igen och benen kändes som om dom hade somnat…

Jag var nog den enda som verkligen såg fram emot helgens utlovade regntunga prognos…
Men kanske hade jag önskat för mycket!
Jag önskade regn på banor i en terräng som var utmanande även i torrt underlag.

Hade jag tagit mig vatten över huvudet på alla sätt?!

Peppad av höstens framgångar så hade ny planer växt fram under vintern. Nu var det dags att utmana mig själv ytterligare och samtidigt samla in nya erfarenheter.

Tre tävlingar totalt inom enduro hade jag hunnit med och jag hade lärt mig mer om mig själv och om cykling än under mina 30 år bakom styret, det är enklare att bli snabb om man är smartare.
Träna på att tävla, det var helgens mål.

Planen var glasklar och mina uppgifter var görbara och enkla. Kanske var de för enkla?!

Men vet ni vad? Det kan man aldrig veta på förhand…och jag var beredd att testa.

Planen var att göra tvärt om mot vad jag brukar göra… jag brukar träna i för hög fart och det brukar bli alldeles för många träningsåk.
Denna gång skulle jag köra igenom alla sträckor långsammare och mer noggrant än jag tidigare gjort.

Med ett skönt flyt så gled jag igenom branter, dropp och ”rockgardens” i ett för mig lagom tempo.

En och en halv timme senare så hade jag kört igenom alla sträckorna. Väl tillbaka i bilen så laddade jag över filmerna från sträckorna och över en kopp kaffe och några chokladbollar så var det dags för filmtajm.
Under tiden så drog regnet in och oron bland deltagarna växte. Jag hörde diskussioner till höger och vänster som handlade om utmanande hinder, rädslor och däckval mm. För att slippa lyssna så stoppade jag lite mer peppande musik i öronen och fortsatte att memorera banorna.

I takt med att regnet ökade så rullade fler och fler ut för att ”känna” på underlaget en gång till…
Var det så halt som alla sa eller?
Själv så finjusterade jag hojen och chillade på parkeringen tillsammans med alla andra sköna enduroåkare.

Söndag morgon och vindrutetorkarna fick jobba på vägen mot förarmötet.
Skulle planen funka?
Jag hade ju bara tränat på snustorra sträckor och nu var det allt annat än torrt.
Efter en lång morgon var väntan över och det var dags att svida om. Lite osäker på klädseln var jag men det slutade med att jag körde i shorts och kortärmat. Andra hade regnjacka och byxor…
Det visade sig ganska snabbt att vissa var tvungna att ta av sig sina ”chipspåsar”.
 

På väg upp till start så var det många som var det många som pratade om över hur halt och jävligt det var på sträcka ett! Normalt så hade jag freakat ur och blivit sjukt nervös över att jag inte ens hade cyklat sträckorna i blött tillstånd.
Men jag litade på min setup och jag hade ju en plan.
Min fokuspunkt var att titta där jag ville åka och hålla mig till min ”mentala bild”. Under dessa extrema förhållanden så gäller det att våga lita på till sin egen förmåga samt göra det som du kan.

Efter tre sträckor så hade jag klarat uppgiften galant! Det värsta var att försöka hantera adrenalinpåslaget efter målgången på sträckorna. För närmre att vurpa utan att vurpa har jag aldrig varit och jag är helt säker på att jag aldrig kommer vara det heller! Jag fick otroligt stöd från publiken! Det var publikfrieri på högsta nivå.

Efter femte sträckan hade jag fortfarande lyckats hålla mig på hjulen. Nu var det dom två sträckorna kvar som det snackades mest om, Dödsbranten på sträcka 6 och rock graveyards på sträcka 7 låg nu framför mig.

Samtidigt på vägen upp till start på sträcka 6 så växte känslan av att detta kanske skulle räcka till ett riktigt bra resultat. Min mindfulnessträning har hjälpt mig att släppa tankarna, och jag tog tillbaka fokuset på banan. Fokus på det som jag kunde göra skapade ett större självförtroende.
Vid starten så möttes jag av cigarettrök!
Skogen var fylld med danskar…och för vissa så var röksuget starkt och längtan efter en kall öl större än cykelsuget.

Sträcka 6 hade en enligt vissa en livsfarlig brant, Jag lyckades sladda ner för själva dödsbranten och nästa fokus var att göra en klockren utgång genom en hal och utmanade kurva som ledde oss ut på tramppartiet.
 

Foto: Jimmy Berthag

Men skulle jag våga hålla linjen som jag hade sett ut på träningen?
Jag vågade och jag fick med mig bra med fart upp i backen.

”Yes!” tänkte jag samtidigt som blysmaken ökade i munnen, men ”It anin´t over until the fat lady sings!”.

Och det skulle visa sig att det var jag som skulle få sjunga…
Tre svängar från mål så gör jag dagens enda misstag. Styret fastnar och det tar tvärstopp mot ett träd och i samma ögonblick så skickar jag skrevet rakt i bakkanten på sadeln. Jag lyckas hålla mig på hjulen och rulla de tre sista svängarna mot målet, väl i mål så sjunger jag ut alla känslor ståendes på alla fyra.

Tur i oturen och trots misstaget så delade jag snabbaste tiden för sträckan i min klass!

Sträcka 7, sista sträckan, och ännu mer sköna danskar vid starten.
Johan och Mattias hade lovat att stå på sträckan och heja. Jag var taggad och samtidigt lite mer än nervös.

”Håll vänster om du ska köra branten.” sade killen vid starten.
Sagt och gjort. Jag gjorde som han sagt och än en gång gick publiken bananas när jag körde ”fot out” och samtidigt manövrerade mig genom stenbumlingar stora som gravstenar.

Nu var det bara sista branten kvar…
Det förväntade jublet från polarna uteblev. Dom stod tydligen fortfarande kvar i kalsongerna vid bilen…så jag passade på att jubla åt min egen insats ner genom sista branten. Jävligt skönt men sjukt osvenskt!

Sladdade in på grusplanen och mötte målkillarna med det största smilet för dagen.

Jag hade mött en terräng och ett underlag som jag aldrig tidigare kört. Samtidigt så hade jag lyckats hålla mitt fokus på rätt saker och medvetet betat av uppgifterna. Min mindfulness- och mindsetträning hade gett ännu ett resultat! Jag följde min plan – träna mindre, träna långsammare och med mer precision, och den funkade! Den hjälpte mig att hålla fokus, använda min energi i lagom mängd och vid rätt tillfälle och den hjälpte mig till ett ännu bättre flow!

Hur gick det då?
Summan av alla delmoment för dagen resulterade i en andraplats.

Varför funkar det att träna mindre, träna långsammare och med mer precision och få bättre resultat? Det får ni reda på i ett annat blogginlägg!
Undra vad jag skall hitta på till nästa tävling i Sölvesborg?

Tack till ESS och Göteborgs stigcyklister för grymma banor!
See ya later!