Jag har aldrig haft en skitigare hoj!

En mountainbike som klarar det mesta, säger Trek på sin hemsida.

Har dom rätt i det, undrade jag när jag såg texten?!

Jag gillar utmaningar och under förra året tog jag en budgethoj för att se hur långt den kunde räcka. På en Trek Slash 8 så lärde jag mig mer än jag någonsin gjort. Och jag vann tävlingar på denna ”budgethoj”!

Ny säsong och nya utmaningar. Denna säsong ville jag ha en cykel med mindre slaglängd som skulle ställa större krav på min tekniska förmåga i enduroterrängen. Hur långt skulle en trailhoj räcka?

Nu blev det inte någon tävlingssäsong av flera anledningar.
En komplicerad handskada och covid-19 satte stopp för tävlandet. Både covid-19 och handskadan påverkar mig och min cykling än idag och kanske blir jag och vi tvungen att leva med de båda.

Trots avsaknaden av tävlingar så har jag utmanat både mig själv och cykeln och lärt mig massor på vägen.
Den största utmaning för året var att köra stighoj i Finale Ligures branta, stökiga och krävande terräng.

Cykeln och jag

Storleken på min hoj är en M/L och jag är 179 cm. Det är en tillräckligt lång hoj för mig med lång rygg och babianarmar (Ap-index + 14cm). Styret kapat till 750 mm. Har du kortare armar och vill köra med ett bredare styre så kan den mindre storleken vara ett alternativ. Jag har testat olika styrstammar och styren under året och här kan vi tänka annorlunda och få ett helt annat resultat. Mer om detta kommer.

Som cyklist så gillar jag verkligen allt. Utmaningarna finns både i upp- och nedförsbackarna. Över stock och sten i hopp och drop.

Jag trivs bäst på naturligt brötiga stigar, då skiner hojen och jag ikapp. En Fuel Ex vill bli cyklad. Och den vill att du ska cykla!

Denna hoj får mig att ofrivilligt stravahetsa både uppför och nedför lite för ofta.

Cykeln kommer inte att leverera toppresultat inom någon gren utan lite handpåläggning och justeringar av fjädring, styre och hjul. Men gör du det, då har du en hoj som verkligen stretchar smilbanden.

”Trailcountry”

Sätt på lättare däck och hjul, justera fjädring och cockpit (styre och styrstam) och du har en spänstigare och tryggare cykel för stökigare crosscountrykörning!
En cykel som håller farten i terrängen och som faktiskt vill att du skall gasa ännu mer.

”Trailduro”

Kraftigare däck, 150 mm fjädring fram och justering av cockpit och denna hoj blir något helt annat! En ulv i fårakläder.
Snabb och stabil och leendet går till max för denna hoj vill bli cyklad över stök och bök. Nedför snabba partier och genom svängiga svängar.
Mindre fjädring på endurosträckorna kräver mer av dig både tekniskt och fysiskt.
Trek levererar en fjädring som ger fäste och stöd, om du justerat den efter den terräng du cyklar, din åkstil och vikt.

Med kortare fjädring så blir marginalen mindre vid misstag och du måste orka jobba mer med cykeln i större stök. Belöningen är mer fart framåt!

Där är den största skillnaden mellan Slash och Fuel. Där endurohojen hjälper dig lite mer odramatiskt ner för branter och räddar dig när tekniken svajar, så måste du på Fuelhojen vara lite mer här och nu när det går riktigt fort och branterna brantar på lite till.

Där Fuelhojen levererar står däremot endurohojen still i jämförelse.

Vill du både utmana eller känna större trygghet i snabba dödsbranter så välj då en Slash.
Gillar du att köra lite här och lite där så kommer Fuel Ex att leverera tonvis av cykelglädje!

Växlar och bromsar

Shimano XT 12 del har levererat som Shimano gör. Jag stötte på en utmaning med växlarna och det var när jag skulle byta höljet som Trek gömt inne i ramdelarna. Interna wiredragningar är snyggt men det kan vara en riktig utmaning att byta höljen på karbonmodellen.

Shimano SLX-bromsarna med 200 mm skiva fram och 180 mm bak har levererat mer än tillräckligt med bromskraft under sommaren och jag gillar känslan i Shimano-bromsarna. Här har jag testat olika storlekar på skivor och olika belägg för att skapa den känsla i bromsarna som jag vill ha. Testandet slutade med 180 mm skivor fram och bak tillsammans med metallbelägg fram och sintrade bak, för bättre kontroll och känsla. Större är inte bättre… som även Martin Maes säger.

Fjädring

På Fuel Ex 9.8 sitter det en Fox 36 och denna gaffel gör ram och bakdämparen rättvis, i alla fall om du är en tyngre åkare. Den är styv, följsam och enkel att justera in.
Tidigare så har jag kört Fox 34 som sitter på Fuel Ex 8 och den har funkat lika bra för mig. För att få ut det mesta ur bakdämparen så skulle jag säga att det är noga med att anpassa ”sag”, hänget på dämparen, efter den terräng du cyklar.
Detta för att få en bättre balans på cykeln. Det märks tydligt när det blir brantare och här cykeln blir för hög i bakändan.

Var även beredd att experimentera med olika air spacers för att justera progressiviteten på dämparen för bättre stöd med bibehållen finkänslighet över rötter.
Inställningen av fjädringen blir viktigare då det finns mindre slaglängd att jobba med.

Jag har testat flera olika gafflar, både 140mm och 150mm, fram på cykeln med lite olika resultat.
För lite tuffare körning så rekommenderar jag 150mm. Det går enkelt att ändra på orginalgaffeln med hjälp av en ny ”air shaft”. 

Då jag är en lättviktare (65 kg naken) så har jag haft svårt att få fjädringen tillräckligt snabb för mig som kör med ett lägre lufttryck. Andra som väger mer har inte haft samma problem.
Efter att jag bytt till Öhlins fjädring fram och bak så har denna hoj gått från bättre till magisk! Mer om det i ett annat inlägg.

Däck

För stigcykling så är orginaldäcken Bontrager XR4 2.6″ riktigt bra då de ger grepp på det mesta och de bredare däcken har fått mig att balansera på saker smalare än vad som kan vara hälsosamt.
För crosscountrykörning har jag haft Bontrager XR4 fram och XR3 2.4″ bak på ett par smalare fälgar som rullat bra och gett mig bättre fäste oavsett underlag.

Det finns mycket att säga om däck och setup av hjulen för olika terräng och fören, det blir i ett annat inlägg.

Övrigt

På karbonmodellerna finns det en låda på magen.
Godis, verktyg eller slang kan du gömma med hjälp av en lucka bakom flaskstället.
Idén är god, har jag använt den?
Nej, jag gillar att ha mina saker på ett och samma ställe och det är i min Evoc väska.
Men det handlar kanske mer om användaren än att det är bra eller dåligt.

Sist men inte helt oviktigt.
Sänkstolpen från Bontrager är en Line Pro 150mm och den har funkat felfritt.
Och inget skräp har letat sig in under tätningen under säsongen. Mitt tips är att när du servar den så se till att använda ett fett som används till framgafflar för mindre friktion.

Jag har inte cyklat på orginalhjulen Bontrager Line Carbon, utan jag har kört ett par Bontrager Line Pro 30 2019 carbonhjul. Bara så ni vet ;-).

Vad skulle jag ändra?

Jag kommer att montera en 170mm dropper på nästa hoj, det skall bli intressant att se hur mer utrymme kan hjälpa mig.
Ett 31.8 mm styre istället för 35 mm tror jag kommer ge mig mera ”svaj”.

Trek hade rätt!

En Trek Fuel Ex 9.8 ÄR en hoj som klarar det mesta!
Min sammanfattning är enkel.
Denna hoj levererar cykelglädje även långt ner i prisklasserna och den kommer att göra dig till en bättre cyklist! En kompetent cykel som kommer att ta dig utför nya utmaningar om du vågar och vill.
Jag har aldrig heller haft en bättre mountainbike! Eller för den delen – snyggare!!

Fuel Ex är en cykel för dig som älskar att cykla!

Enda problemet med hojen är att det är svårt att låta bli att cykla hela tiden…

Det är därför den är skitig hela tiden :-).

Final Ride

Hemma gick cykelsäsongen över till skidsäsong och dom flesta hade parkerat enduro hojarna i garaget efter ännu en säsong. Men vi var inte klara. Vi var fem ”endurogubbar” som packade ner hojarna i väskor för att sträcka ut säsongen några dagar till. Vi skulle åka tillbaka till Finale Ligure.

En långweekend räcker gott för att få mersmak på Finale.

En långweekend räcker gott för att uppleva några Italienska favoriter. Kaffe, Pasta och cykelleder finns det så det räcker och blir över. Det är svårt att inte gilla Finale.

Tre dagar cykling skulle vi hinna med. Det här året så hade vi förbokat en Tysk guide.
Vi valde Niki Rad Service och han levererade Weltklasse. Tysk effektivitet och kvalité hela vägen från guidning till afterbike.
Här kommer några rader och sköna bilder från vår resa.

Vi hade bokat samma boende, ”Sul borgo” som förra året. Det ligger bara ett stenkast från den medeltida stadskärnan Finale Borgo. Förra resan så lärde vi oss att ett boende som tillhandahåller cykelförvaring, cykeltvätt och tvättmaskin kan vara nödvändigt när man reser till Finale den tiden på året då vädret kan vara lite heaven or hell.

I Finale så åker man shuttle med guide. Ledmarkeringar existerar inte och har man inte lokalkännedom så kan det vara lite lurigt att hitta rätt. Har du lätt för att bli åksjuk så kom ihåg åksjuke piller och paxa framsätet, svängarna är många och chaufförerna har bråttom till toppen:-)

Underlagen kan variera kraftigt på lederna.
Allt från dammiga och hala ”stenrös” till gröna ”döskallar” och allt däremellan. Du kommer att möta allt från ”hero dirt” till superhalkig kalksten. Lederna kan en sekunden vara flowiga och snabba för att helt byta skepnad bakom nästa krön, där kan du tekniska partier som innehåller rötter eller stendrops i kubik.

Dag 1.

Right into the Gnar!
Vår guide Niki serverade EWS sträckan ”X-Men ” som uppvärmning. Det är en led som består av en massa tighta kurvor så det gällde att hålla tungan rätt i munnen och försöka hålla den linje som våra skills hjälpte oss att hantera. Underlaget skiftar snabbt och utmaningarna står på rad så det gäller att bromsa i tid och på ”rätt” ställe. Det kan verkligen vara en utmaning att hålla ner farten i god tid före svängen eller ”kruxet” för det är lätt att bli fartblind på de långa lederna.
Att bromsa mitt skiten är en väldigt dålig idé, det fick jag själv erfara när jag körde alldeles för fort in i en brant ränna med lösa och hala stenar. Mina för säsongen knappt använda ninja skills hjälpte mig att undvika en smärtsam sorti.

Allt gick i slow motion och istället för att göra en faceplant ner i stenröset så hoppade jag bock över styret och kutade nedför rännan med hjärtat i halsgropen och cykeln jagandes efter mig. Tack till mig själv för att jag vågade köra ”flats” i Finale.

Niki Rad gör det enkelt och lite bättre… Foto Erik Kilström

Vi fick ligga på rätt ordentligt för att hänga på den fullface prydda tysken som på sin endurohoj tog oss med på några av sina favoritstigar. Niki uppskattade att vi gillade lite mer gnarly terräng än vad hans normala klienter föredrog.
Leder avverkades i rask takt mellan tagningarna.

Vi jagade guiden som barn på julafton och Niki fortsatte att leverera finstigar och snart började det att kännas i underarmarna att vi avverkade fler höjdmeter än vad vi var vana vid under en dag.
Med stora leenden på läpparna så läppjar vi på varsin ”doppio” mellan åken, men inte Robin för han måste ha mjölk i kaffet:-). Cappucino dricker Italienarna till frukost. Där med Basta!

Dag 2.
Solen sken och vädret var precis så där lagomt som vi Svenskar gillar, regnet under natten fick guiderna att ställa in shuttlingen. Guiderna och de företag som shuttlar gör så för att hålla nere slitaget.
Så med hjälp trailforks och kartor så försökte vi navigera oss fram till de stigar som Niki hade tipsat oss om.
”På egen hand så blir det lite mer äventyr” myntade en vis man medans vi transporterade oss uppför backen som skulle leda oss till ännu ett åk utför bergen.
Vi återupptäckte några favoritstigar från föregående år samt fann några nya guldkorn och efter ännu en fantastisk dag på hojarna så rullade vi nöjda ner mot Finale för att återställa vätskebalansen. Men först ytterligare en tagning i det fantastiska ljuset…(bild på Robin)

Dag 3.
Final day in Finale.
Robin lindar en öm hand efter konstens alla regler, kedjorna får lite mera smörj. Har skall cyklas.
Vi startade med några Laps från Base Nato direkt efter frukost. Base Nato ligger på ca 1100möh, här har stigbyggarna skapat ett nätverk av snabba och flowiga leder. Det är mera fart i lederna, men fukten har gjort underlaget lite halkigare och rötterna lite lurigare. Sista åket innan lunch var klassikern Cà Bianca med sina otaliga stendrops. En säker källa berättade över lunchen att denna led är populär bland Dh åkarna.
Efter en fantastisk lunch så var det dag för mega klassiken Rollercoster. Denna led förtjänar verkligen sitt namn. Det är svängigt och upp o ner i kubik. En överpeppad guide drog upp farten som om han var ute och körde med polarna. Vi gjorde vårt bästa för att hänga med i alla ups and downs, 6 km utförsåkning det kändes som en never ending trailride.

Cà Biancha Foto: Per Hagdahl

Grand Finale.
Fotograf Kilström ville avsluta sista dagen med lite mera hav som backdrop på några bilder. Vi bestämde oss för att köra den beryktade DH Uomini mer känt som Mens DH. Det är den avslutande sträckan under EWS tävlingarna som har körts här sedan . Det skulle visa sig vara ett mindre lyckat val, under tävlingarna är banan bandad och rensad. Nu var det som att köra på en gigantisk grushög fylld med massa bråte fylld med svårnavigerade ruts och drops. Utmanade till tänderna så försökte vi efter varierande förmåga att ta oss ner mot havet. Som att vi inte hade nog med utmaningar.

Mens DH Foto: Erik Kilström


Vad hände? Jo, himlen öppnade sig och inom några sekunder så var vi ett gäng dyblöta riders.


Blöta ända in på skinnet så rullade vi in i Final Borgo men innan duschen, dags för en sista afterbike.

Saluti è!!

Exalterade, trötta och mycket nöjda så var det bara att börja resan hemåt. Först skulle bara kläder krängas av, cyklar åter packas efter konstens regler och sedan var det åter dags för middag på den lokala favorit restaurangen för sista gången denna resa.

Det är många som drömmer om att åka utomlands för att cykla.
Uppskattar du lite mer utmanade leder, italiensk mat och kaffe så är det bara att samla ihop polarna och boka resa. Du finns leder så att det räcker i flera veckor.

Grazie mille Finale Ligure e Niki!
We will be back!