ESS Östersund

Ett år har gått sedan jag för första gången stod på toppen av Östberget för att starta min allra första endurotävling. Nu var jag tillbaka på samma plats och det är en helt annan ”gubbe” som står där och blickar ut över Jämtlandsfjällen och gör sig redo för att droppa in på sträcka 1.

Några av deltagarna vid tävlingen i Östersund skulle nog säga att man behöver vara modig för att våga kasta sig ner för Österbergets branter.

Förra året var jag rädd på riktigt!
Idag är jag mycket modigare!
Men inte på det sättet som du kanske tror…
Idag så vågar jag misslyckas, vara nybörjare och jag vågar säga att jag vill vinna!
Något som jag aldrig tidigare vågat.

Ni som följt mig vet att jag har stått på pallen i de två första tävlingarna under 2019.
När jag denna gång styrde Cittran norrut mot Jämtland var det som totalledare i endurocupen. Skulle gubben palla för trycket och förväntningarna? Vänta nu! Vems förväntningar pratar han om?

Förväntningar, föreställningar och jämförelse är våra absolut största fiender när det kommer till att skapa de resultat vi vill ha!
Dessa ”fiender” kommer att göra det otroligt svårt för dig att lyckas, jag lovar!

Jag har hittat ett sätt och jag har tränat mitt mindset för att klara av dessa ”fiender”. Det är en stor del av min förändring och en stor del av min framgång.

Jag hade bestämt mig för att testa en ny däckkombination den här helgen. Smart eller inte? Det skulle visa sig.
På vägen upp under fredagen så stannade jag till i Gesunda för att testa de nya grejorna och vad händer där?
Jo, jag kör omkull i ett av de snabbaste partierna i Magic Carpet. Fuck!
Bakhjulet bara släppte! Skönt att jag hade höftskydd och armbågsskydd för det hade nog smakat värre utan dessa.
Men vad var det som hände?
Jag skulle ha undersökt vad det var som verkligen hände, för nu började mitt undermedvetna noja om att jag hade valt fel bakdäck.

Bild på mig från sträcka 4 innan ”regn smockan” slog till 🙂

Det positiva och det vi lärt oss som vi tar med oss från vårt görande är det som verkligen bygger trygghet och självförtroende. Det är det jag skriver upp i min ”Vinnarbok”.

Fredag kväll
Det var något som skavde inom mig. Något surrade och jag var nervös.
Vad var det och hur skulle jag hantera det?

Jag brottades med olika omedvetna och begränsande tankar och denna gång så provade jag mental omkoppling. Med hjälp av min käre bror och eget arbete så var tankarna och det som oroade borta. Kanske skulle det även ha funkat med ett annat bakdäck. Who know´s :-).

Som vanligt så lovade prognosen regn på tävlingsdagen och träningen skulle vara en solskenshistoria.
Shit, Östberget är brant! Banorna går mycket på skrå och rötterna ligger i fel riktning. Inga konstigheter när det är torrt, men i regn!
Hade jag en setup som skulle funka?
Låt oss testa banorna först…

Träningsdagen
Som vanligt så körde jag igenom sträckorna en efter en så rent som möjligt utan stopp. 
Rond 2? Ja jag körde faktiskt sträckorna två gånger till skillnad från de första tävlingarna där jag bara körde sträckorna en gång. Bättre eller sämre? Jag har en teori om hur detta kan vara till både fördel och nackdel, men mer om det i ett annat inlägg.

Banbyggarna hade gjort ett grymt jobb med att skapa nya kombinationer och förbättringar på sträckorna. De var sjukt roliga och grymt utmanande!

234 Johan Norquist ormar sig ner för sträcka 1

Tävlingsdagen
Började lite tidigare än vanligt då jag fick lov att åka tidigt för att inhandla tutti frutti samt besöka tävlingskansliet för att dubbelkolla mitt chipnummer än en gång.
Med rätt chipnummer och tutti frutti i fickorna så rullade vi iväg från Surfbukten.
Planen var glasklar, jag ville hinna köra sträcka 4 innan regnet. Samma tanke hade även en av min konkurrenter – Fredrik Zander. Fredrik och jag satte iväg i ett högre tempo än övriga. Skulle detta bära eller brista?
Tja, det skulle visa sig. När jag rundade ”krönet” på väg mot starten av sträcka 1 såg vi regnet över Oviksfjällen och det var bara en tidsfråga innan det var över oss.

Banorna på Östberget är väldigt svängiga så det gäller att snabbt komma in rytmen, något som jag har haft svårt att göra speciellt på första sträckan. Jag har ändrat lite på mina förberedelser och de verkade funka, jag upplevde åket som lite ”stökigt” även om underlaget var jämt och fint, trots min upplevelse så gjorde jag en riktigt bar första sträcka.
Mot nästa sträcka.

På transporten upp mot sträcka 3 så skulle vi släpa hojarna upp i Gustavbergsbackens brant och det var en lite jobbigare historia, inom mig så tänkte jag att nu har jag chansen att få ett försprång emot Fredrik…vid starten träffade jag en bekant och jag fick gå före kön i starten. Med tjejerna efter mig så kommer jag att få ett fritt åk och Fredrik skulle med största sannolikhet bli hindrad av någon av dem.
Men den ”nya gubben” jobbar idag lite annorlunda och jag bjöd in Fredrik i matchen genom att låta honom åka efter mig. Detta race skulle avgöras man mot man;-). Det är allt för många på tävlingar som missunnar andra medvetet och omedvetet och det kostar mer än det smakar.

Sträcka 5
Här mötte vi regnet. Vid sista svängen gjorde jag min första vurpa för säsongen.
Från platsen där jag låg på rygg i lervällingen till målet var det bara några meter. Påhejad av Freddan så sprang jag över mållinjen.

Sträcka 6
Den sträcka som dom flesta fasade över. Brant, stenig och så den beryktade ”rotmattan”. Sträckan skulle visa sig vara en utmaning och vurporna var många. Men det var nog inte branten som var värst utan de sista off camber-svängarna på slät blöt jord som skulle visa sig vara mycket svårare än vad dom flesta förväntat sig.

150 Greg Anderson styr ner i branten på sträcka 6

Stabilt tar jag mig igenom den beryktade sträckan, utan större misstag, även om det på vissa ställen var några close calls och lite one fot out!

Sträcka 7
Om vi visste det vi inte visste om denna sträcka så skulle nog de flesta varit lite mer sammanbitna i startkön…
Nu var stämningen på topp trots att regnet vräkte ner.
Denna sträcka hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning. Mina fokuspunkter visade sig var de rätta och äntligen kändes det som jag körde med större självförtroende och jag vågade trycka fast hojen där jag ville.
Det självförtroende skulle jag verkligen behöva bara 100 meter senare Med knappt styrfart rullade jag upp över krönet. Det var bara några meter kvar av tävlingen men bakom krönet så upplevdes åkningen som om det gick i slowmotion.  

På baksidan av krönet så väntade en överraskning deluxe!
Underlaget påminde om smält choklad och geggan kletade igen allt!
Hojen skenade ner för branten mot en 90 graders sväng och jag såg för en millisekund hur jag träffade den lilla planka som fanns som stöd för jorden och hur jag fortsatte flygandes över styret ner i ravinen.


Sträckorna hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning.

I sista sekunden
För att undvika min hjärnas värsta senario så tittade jag snabbt åt vänster och kroppen följde efter. Puuh!
Jag ormade mig ner för banan som gick vidare genom något som mest påminde om en tät djungel under regnperioden.
Sista hindret för dagen skulle vara en djup ravin med ett step up-hopp. Nerför branten och väl i botten så var känslan i bakvagnen att bakhjulet var på väg att ramla av!

Till publikens jubel och mitt eget så lyckas jag hålla ihop allt ända över hoppet och till sista svängen där jag tar det säkra för det osäkra och använder båda fötterna som stödhjul för att ta mig ända in över mållinjen.
Väl i mål så var vi alla otroligt uppspelta över vad vi just hade upplevt. Vi var täckta av gegga och däcken såg ut att vara täckta av smälta chokladkakor!

Senare såg vi klipp på Insta som visade hur åkare föll som furor i sista ravinen och hur de åkte kana i geggan både med och utan cykel.

Jag lämnade in mina chip och åkte till bilen för att försöka få av kläderna som satt som gladpack på kroppen.
Det enda som hägrade nu var mat och en kaffe på konditoriet Tages.

Åtminstone en nöjd ”gubbe”

Resultatet
Shit! Jag gjorde det igen!
Än en gång så fungerade min metod och min plan. Det är ingen slump längre.
Det finns alltså ett sätt att skapa det resultat vi vill ha.
Ett sätt som skapar trygghet, självförtroende och exakt det vi vill ha!

Hej då lotteri, nervositet och Östersund för denna gång.
Det går bra nu!
Med skön musik i lurarna och solsken vid horisonten styrde jag Cittran mot Dalarna.
SM i Gesunda nästa tävling på tur, hoppas att vi ses då!

ESS Sölvesborg

Häng med på endurotävling på Ryssberget.

Under de stora bokträdens gröna grenar och i den regnfyllda myllan fick jag gräva djupt inom mig själv både fysiskt och mentalt. Det jag fann tog mig till nya höjder och samtidigt lämnade jag kvar några ”spöken” åt mufflonfåren.

I Borlänge var det 25 grader och strålande solsken, 7 timmar senare och framme i Sölvesborg klev jag ut i 10 grader och ösregn!
Göteborgsväder även i Blekinge. Tjoho! Mina luftrör jublade, men hade jag önskat för mycket även denna gång?
Under natten till lördagen så smattrade regnet hårt mot taket i min lilla pärtstuga på campingen vid Valjeviken.


Ny tävling, ny hoj.
Tillsammans med mig i cittran så hade jag med mig ”hawaii hojen” och vi tog sikte mot Sölvesborg.

Träningsdag
Framme vid TC så försökte jag hitta någon som jag kunde rulla runt banan tillsammans med, tillslut så hittade jag Simon, Pontus och Hannes.
Tillsammans så rullade vi in i dimman.

Min plan för träningen vara att starta vid samma tid som jag skulle tävla dagen efter och sedan köra alla sträckorna i ett svep. Så tävlingslikt som möjligt fast i en lägre ansträngningsnivå.
Just det där sista sket sig ganska ordentligt!
Nog hade jag räknat med att det skulle vara ett utmanande underlag, men värmen, luftfuktigheten och den sugande terrängen sög musten ur mig totalt!
Ett varv på banan och jag var helt slut!!

Skulle jag få betala ett högt pris för vinterns strategi och träningsplan?
En plan som innefattade 90% styrketräning och bara 10% cykling, alltså nästan ingen konditionsträning.
Göteborgstävlingen var ingen ansträngning jämfört med denna.


Det var svårt att hålla en lagom ansträngnings-
nivå i det tröga underlaget.

Shit, hur skulle jag orka ett varv i tävlingsfart imorgon?
Hur kom det sig att jag blev så trött?
Det visade sig när jag laddade ner dagen pass till Strava att jag hade kört lite för fort på vissa sträckor, tom fortare än jag gjorde på tävlingsdagen. Det hade varit svårt att hålla en lagom nivå i det tröga underlaget.

I den fuktiga miljön så hade jag svettats otroligt mycket, men inte druckit tillräckligt med vatten. Frossan senare på kvällen visade tillsammans med den orangegula färgen… att jag var kraftigt uttorkad.
Skulle jag verkligen orka hålla fokuset under hela tävlingen? Fokuset skulle verkligen behövas då denna bana för det första var mycket svårare att memorera än den i Gbg och med ett otroligt krävande underlag skulle vi åkare få bekänna färg.

Tävlingsdag.
Nu var det fokus på det jag kunde påverka, uppgifter för dagen och att göra val…oavsett känslan.
Normalt så använder jag höftskydd och safety jacket när jag tävlar men i denna fuktiga värme så förstod jag att jag skulle behöva skippa dessa skydd, för att hålla nere värmen. ”Nakencykling” i en halkig terräng betydde mera mentala utmaningar. Skulle jag våga ”fjöla av” tillräckligt i halkan?
Exakt hur halkigt det var på sträckorna skulle jag bli varse…
Utmaningarna för min del borde ha stannat där…men icke!
Jag hade även en ny cykel inför tävlingen! I Gbg så skämtade jag och sa att mitt material hindrade min potential:-). Så när Cykelcentrum lånade ut en Trek Slash så nappade jag, mer om den hojen i ett eget inlägg.

Med tuttifrutti i fickan så rullade jag iväg mot sträcka ett.
En sträcka som var riktigt svår att memorera och jag hade bara en fokuspunkt och det var sista hoppet över diket.
Det skulle visa sig bli en riktig reality check!
Leran hade torkat och nu var den över allt. Det gjorde stenar och rötter mycket halare och spåren på vissa sträckor hade kunnat platsa i novemberkåsan.
Men redan efter 100 m så var det nästan slut då jag var på väg över styret! Jag var all over the bike och place Lite peppande ord från publiken och ”sjuttioelva” misstag senare och jag lyckades ta mig i mål utan marksyning!


Allt handlar om att hitta den nivå där du levererar din bästa förmåga under rådande förhållanden.


Men tusan vad när ögat det var och det skulle fortsätta under resten av sträckorna.
Upp med blicken och fokus på min plan.
Jag fortsatte att gyttjebrotta mig nerför sträckorna all over the bike.
Inför tredje sträckan så stötte jag på Henrik från Bollnäs och tillsammans med honom på transportsträckorna så blev det mycket roligare! Vi käkade tuttifrutti och skämtade loss med andra tävlande, stämningen var på topp!

Min mentala plan var vattentät och jag prickade alla de avgörande partierna som jag memorerat på bästa sätt och jag kände mig allt bättre och bättre fysiskt.
Sträcka 6 innehöll en backe som de flesta fasade inför och på träningen så var det krypfart för mig över toppen. Inför sträckan så flyttade jag mitt fokus till det roliga partiet efter uppförsbacken och denna gång så var jag rejält mycket snabbare över krönet.

Helt plötsligt så började jag verkligen uppskatta den styrka som min vinterträning gett mig. Det verkade som om den tillsammans med mitt ”det ska räcka hela vägen”- tänk skulle ge mig en hyfsad placering i gyttjebrottningens masterklass.

Vid målgången så ropar Henke att jag var 4 totalt!
Jösses! Hur långt skulle min tid räcka??

I solen på gräsmattan tillsammans med finkaffe, kall öl, chokladbollar och mera tuttifrutti så väntade vi in resten av de tävlande. Lite nervöst så spanade vi in resultaten vart efter de prickades av.
 

För mig så skulle visa sig räcka hela vägen till en 1:a plats!
Min förmåga att planera tävlingen och att lita på planen och min förmåga hade än en gång skapat ett resultat långt över mina förväntningarna.
Det var många som hade en tuffare dag på hojen. Punkteringar stoppade vissa och höga förväntningar ställde sig i vägen för andra.
Nästa tävling så blir det ny mentala utmaningar då jag kommer till Östersund som totalledare i masterklassen.

Delad glädje är dubbel glädje!

Tack till arrangörer och funktionärer för en toppendag i underbar miljö!
See ya later!
 
Ett sista citat som kom till mig på vägen hem:
”Life´s gonna hit you hard in a way you never can predict – prepare for it and you will raise to the occasion”.
Det är bara du och din fantasi som sätter gränsen!